Dagens Nyheter – 16 september 1868, sida 2

landets väl för henne blott en bisak, hvarföre fruktan nu var det enda medel, som kunde förmå henne att öfvergifva sin plan; och som jag ägde ingen fruktan, hoppades jag få segren på min sida. Efter några ögonbiicks tystnad, tillsade statsministern mig att utgå i Ar rummet, hvarpå jag, efter vid pass en half timmes väntning, åter inkallades3. Nu sades mig med en mildare ton (likväl temligen sträng), att man väl insåg, det jag icke bade uppsåt att skada, men att min ungdomsyra hade fört mig för långt, och att jag nu borde upphöra med dessa tillställningar, ty i annat fall nödgades man sätta mig på högvakten, hvarvid jag inföll, att i sådan händelse hoppades jag, att folket och Uplands regemente skulle lossa minå bojor. Man såg på hvarandra, och efter några ögonalick började man åter föreställa mig, att man borde åtminstone på en kort tid hålla allt hemligt, för att kunna vinna nogare underrättelser om den, som jag föreslagit, med flera andre omständigheter, som fordrades vid ett så vigtigt ämnes afgörande; och att man, i händelse af goda underrättelser, ville belöna mig, samt i motsatt fall glömma allt, i anseende till min visade uppriktighet. Ingenting kunde för mina planers framgång vara törmånligare än denna tystoad till riksdagens början, hvarföre jag genast ingick på de föreslagna vilkor; men följande dagen såg jag, att detta endast var en snara, som likväl återföll på dem, som brutit löftet. Sent om aftonen slutades detta förhör, hvartill jag likväl sjelf gifvit anledning, derigenom att jag yppade mitt handlingssätt i Paris. Hvilket ämne för betraktelser! — Ehuru man insåg för landet nyttigare att taga en hjelte och statsman, ansåg man dock för en ovilkorlig