Dagens Nyheter – 15 september 1868, sida 3

. sjelfspillingars begrafning, hvilken för sitt kostliga I inocehålls skull här meddelas. Den blef dock författaren ganska dyr, ty bondeståndet ansåg skämtet hafva blifvit så långt drifvet, att det förnärmade stånI dets värdighet, hvarför den, skrifkunnige vännen I följande riksdag blef utan plats i ståndets kansli. Utdrag ur hederv. Bondeståndets protokoller vid 1834 års riksdag. . po ocDen 8 mars, upplästes följande memorial af Nils Insulin från Stockholms län: Ett imne, värdigt icke allenast tänkarens forskning, utan äfven och till och med röpresentantens uppmärksamhet, är frågan öm sgjelfspillingars begrafning; ty för tankens flygt, hvar är målet? Ingen rakeikorps med hvad anslag som helst, förmår att följa den, och örnen sveder vil sin vinge i solen, men aldrig hinner han den siillhetsskapande uppfinningen i dess fart. Hvilket djup af visdom i den mirkviärdiga cirkulation, som grundlägger alla menskliga betraktelser, der ett imne i sin utveckling straxt föder utaf sig tusende andra, och tvertom. Huru mångtaliga och mångsidiga de allmänna föremålen än hafva varit för vår omtanka och våra öfverläggningar, låter sig dock förmodas en talang, som otvunget kan reducera dem alla till en enda fråga. Se här ett försök: Det gifves t. ex. menniskor, som finner lifvet tungt, tyngre än våra statsbördor, och derföre hjelpa sig öfver alla betiänkligheter, att underställa sin räkning den stora revisipnen. En dränker sig långsamt i vår inhemska, så högt tlskade, och — jag menar, allt motionsvis — flitigt begagnade riksdryck. I förstån mig ju bröder! En annan tar skjuts af det så mycket omrörda öfverflödet och alle de utländska sakerna som borde landsförvisas, och far till en annan verld, hvarifrån inga underrättelser stå att få, ty tyngden af brefbäringsskyldigheten och postföringen kännes förmodligen icke der. En annan har ledsnat vid fördelningen af jordens skatter och söker jemnkning ; menniskans arbetesdom ir honom för hård och helre än att unna de högvördige en liten likstol för det de drogo försorg om hans själ, störtar han sig bandlöst i klorna på vårt slägtes landsfiskal med hela hans jägeribetjening. lifvets knektekontrakt kännes honom väderbitet af tiden, han bryter det och öfvergår på den slutliga indragningsstaten. oI denna flygtiga teckning, hvem igenkänner icke hvarjehanda sjelfspillingar? För sin del ha de väl slutat diskussionen, men efterlemnat rika imnen håde för dess början och fortgång. Med så mygken ryktbarhet som de, åtminstone inför lagen, dör ingen frivilligt. Ämnet ir likvisst tyst; jag medger det uppriktigt; men outtömliga förslagsförråd till rättelser och förbättringar ligga å dens vårdnad, som icke har nog af sitt lagskipningskall allena, utan nödgats gifva vika för allminna förtroendets kraf och taga in sin plats äfven i den lagstiftande försmanlingen. Hir vore visserligen stället att uppdraga en historisk deduktion, huruledes våra gamle förfäder, de kraftfulle Götherna, långt före Carl XII:s tid, ja innan Wasaätten ännu börjat sitt regemente, från herrliga tättestupor, efter sin tro, foro till Oden att äta Walhalls fläsk och med friska kämpar tömma de fradgande mjödhornen. Till grund för denna bravur låg en religiös kult — men det är — som jag hört sägas — en annan samvetssak, att icke öfverlasta våra protokoller. Missgerningsbalkens 13 kap. 1 föreskrifver, att sjelfspillingar skola afsides läggas och i visst fall till skogs föras och i jord nedgräfvas, men icke hvem som skall åt vanäran tillsläppa denna jord, hvarför jag nu vördsammast vågar föreslå en remiss till högl. lagutskottet, om erhållande af ett lagförslag, å hvars iägor dessa usla kroppar skola nedgrilvas. Stockholm den 28 februari 1834. i N. Insulin. Riksdagsman från Stockholms län. ITans Jansson från Elfsborgs län framstillde den önskan, att motionen, såsom ett vitterhetsprof, måtte till trycket befordras, dock på motionirens egen bekostnad. e Nils Strindlund från Westernorrlands lin ansåg, att då lagutskottet icke lärer kunna föreslå hvarken att sjelfspillingars kroppar skola nedgriifvas å enskildes egor, eller att de skola vräkas i sjön, så vore motionen alldeles öfverflödig och iändamålslös, jemte det den onödigtvis fyllde protokollet och upptoge tid, som till bättre borde användas. Nils Ilänsson från Malmöhus län fann motionen så väl skrifven, att han icke kunde annat än förena sig med Insulin deruti, att lagutskottet må af densamma undfå del. Ståndet beslöt remiss hiraf till lagutskottet. Amm. Den siste talaren, Nils Månsson, var : den namnkunnige riksdagsmannen från Skumparp, den utmärktaste talaren bondeståndet någonsin egt. Hans yttrande att motionen var så vil skrifven, att lagutskottet borde undfå del af den, ir således att anse som en fin ironi, hvarmedelst han tillstyrkte en remiss, som enligt grundlägen ej kunde vägras. Hvad lagutskottet tyckte om, att de usla kropparne skulle nedgrifvas på lagförslagets ägor förmiiler ej historien. (Blekings-Posten). En opjuden gäst. Itidningen Osservatore Triestino läses: Hamnoch sundhetsbyrån meddelar allmänheten att under de sednare dagarne vid solnedgången mirkts i vattnen häromkring, en haj, som gör det farligt att vid badning simma långt ut från stranden. Denna haj lärer ha kommit till Triests hamn med ett svenskt fartyg, som den följt. Den första person som han bitit är en man som kommit från Dalmatien för att helsa på sin dotter. Han hade simmat ut från en badinrättning och blef då genast biten i låret af hajen. Folk kastade ut en ända till honom och han slog den om