Dagens Nyheter – 9 september 1868, sida 2

drag att underrätta grefven af Artois om deras rojalistiska försök. Herr Gouault var, då han vandrade hem från sin visit hos czaren, i samma sinnesstämning som n person, hvilken nyss lemnat en kär väss dödsbädd. Han kände sig djupt bedröfväd; hans läppar voro hårdt sammanpressade, för att icke en klagan måtte bana sig väg öfver dem. Hans panna rynkades och hans ögonlock slötos, för att tårarne, som gerna ville trärga sig fram, lättare skulle åteshållas. Emellertid hvilade ett egendomligt majestät öfver denna smärta och beherrskade densamma. En sista förhoppniog eller, hvad bättre var, en förhoppning, en aning om odödligheten, förlänäde honom denra klarhet, som man föreställer sig hos martyren, hvilken nyss midt ibland hedningarne fallit ned och tillbedt den sanne Guden, och som föraktar att vända sig om för att få veta, om man bereder sig till att stena horom bakifrån. De nyfikna, som följt efter deputationen, hade ej stannat och väntat; en afdelning soldater, som gjorde vakt utanför den kejserliga boniogen,. hade skingrat dem. Herr Gouault mötte derför ingen, som förolämpade horom. Men i gränderna, i de stadsdelar, som beboddes af det lägre folket, hade hastigt ett rykte spridt sig att förrädare höllo på att sälja staden, invånarnes heder, Frankrikes ära, åt kosackernas beherrskare. Folket angrep likväl icke de medborgare, tom komprometterät sig, utan i stället blef dess agg mot fienderna större. Ifrån och med denna dag rådde mellan stadsboerna och utländningarne ett förhållande, som blef alltmera spändt, och röjde sig genom kitslighet och ogenhet å de förras sida samt å de senares genom alla slags våldsamheter. Innan herr Gouault gick hem, aflade han ett