afbild, menniskar, hvaråt Han fröjdade sig, för hvars skuld alltsammans var skapadt, och hvilken skulle framlefva ett evigt lycksaligt lif i Edens herrliga lustgård. Men med ett enda litet knep, erbjudandet af ett äpple, kullslog Scbeitan (satan, djefvulen), alla den gode Gudens planer; hela skapelsens ändamål ramlade som ett korthus, och menniskan störtades i synd och elände. Hvilken af de båda makterna, fråga nu Jezids, var här den mäktigare? Hvilken den klent beräknande? Verldsaltets byggmästare vidtog visserligen ett par tusen år derefter den utväg att dränka alla djur och menniskor med undantag af ett fåtal, rien äfven detta försök att få slut på menniskans andliga förderf misslyckades totalt, och ondskan spridde sig allt mer och mer öfver jorden, så att de flesta menniskor kommo under djefvulens välde. Efter ytterligare 2,000 års begrundande, beslöt sig det godas Gud (Ormudsz, Demiurtgos), till en kraftyttring, för att derigenom öfvervinna Scheitan, och förlossa detsteckars menniskoslägtet, som nu alldeles råkat i slafveri under denna sednare. Gud antog derföre menniskogestalt och låt uppspika sig på ett kors, såmt uthärdade dessutom mycket begabberi och stora kroppsliga plågor. Härtill svara nu djefvulsdyrkarne: att en dylik piva, så vidt den afsåg menniskans befrielse från djefvulen, icke kan tänkas hafva uppkommit, än mindre medföra någon verkan på annat sätt, än till följd af en förutgående öfverenekommelse mellan Gud och djefvulen (Ormudz och Ahriman eller Scheitan, för att begagna de Persiska namnen), så att den sednare beqvämade sig att släppa menniskoslägtet för en viss valuta, hvilken i fullkomlig öfverensstämmelse raed Scheitans onda natur skulle bestå i Gudz3 egen förödmjukelse. Då Gud emedlertid måste underkasta sig en dylik förnedring för att vinna sitt ändamål, är ju detta ytterligare bevis på att djefvulen är mäktigare än Gud, enär den förre förestafvade vilkoren och så mycket mer slående, som djefvalen, allt detta oaktadt, ändå lyckades för framtiden behålla lejonparten. De Persiska Jezidzs och den svenska sekten skilja sig dock så till vida, att då de törra medgifva att sjelfva Ahriman med sina öfverdjeflar (Dews) och alla elaka menniskor slutligen i en renarde eld skola befrias från sin egen onda natur, påstå de sednare, aldeles i likhet med protestanterna, att djefvulens makt och de ondas plågor skola vara i all evighet, samt att alla som ej tro hvad sekten påstår vara rätt, skola blifva evigt fördömda. Augsburgiska bekännelsen innehåller också verkligen öfverallt dylika fördömelseformler, af hvilka en i 9:de art. lyder t. ex. sålunda: Här fördömas de vederdöpare som ogilla det dop som sker med små barn, och föregifva, att barnen förutan dopet kunna galige varda. Många andra dylika förbannelser att förtiga. En följd af dessa orimligheter är emedlertid, att våra svenska djefvulsdyrkare oupphörligt anropa Scheitan och hans tjensteandar, på samma gång de yttra sin högsta önskan vara att komma ur hans våld och blifva Guds barn; en inkonseqvens i tankeföljd, som dock är högst besynnerlig, då de sjelfve erkänna djefvulens större makt. Medlen härtill, nemligen att komma ur Scheitans klor, äro också lika besynnerliga. Då vi kristna anse 03s blifva saliga i den mån vi här på jorden sökt att verka för det rätta och goda, för vår och våra medmenniskors förädling i andeligt hänseende, lära dessa Jezids att man blott behöfver sätta en blind tro till deras läror samt öfva sig i hufvudhävgeri och psalmsjungeri m. m., alldeles som våra läsare. Insändaren, med många andra, vågar emedlertid hoppas att kyrkomötet egnar någon uppmärksamhet åt dylika läror, hvilka i sanning äro öga öfverensstämmande med de begrepp, hvarjo sann kristen bör hysa om alla verldars uppnofsman. Verus.