Dagens Nyheter – 3 september 1868, sida 2

luga, hon smålog till och med, men jag lät ej vilseleda mig af detta leende. Maskinmässizt, genom en feberaktig rörelse, hvaraf hon ej var medveten, lyftadae hon upp den bandrulle, som låg i hennes knä. Hennes händer erbjödo mig den förbjudna frukten, som hennes ögon samtidigt bådo mig icke mottaga. Hon skulle så gerna ha sett att jag omfattat hennes morbrors idter, men på samma gång uttryckte hennes läppar tydligen denna bön: — Du har rätt; följ dina grundsatser och din öfvertygelse; jag älskar dig och vill icke att du genom mig skall förledas till något som strider mot hederns bud. En tyst öfverenskommelse blef i detta ögonblick ingången mellan 0s3. Jag kände mig osårbar. Min far stod på golivet. — Ni finner väl, herr Gouaalt, sade han, i det han strök sin hatt mot rockärmen, att vi ej kunna vara af samma tanke som ni, och att vi borde ha gått vår väg då vi kommo, i stället för att stanna qvar... Följer du med, Maurice? Jag går och ser till att kosackerna få äta sig mätta. — Auonu ett ord, mina herrar, yttrada Valentines morbror; ni veta förmodligen att vårt departemont icke mera har någon styrelse; ty Bonapartes prefekt har visat sig mera otrogen sin i nöd stadde herre, än ni — han har rest sin väg från alltsammans. — Nåja, vi kunna hjelpa oss honom förutan. Vilja ni kanske att Maurice skall intaga hans plats? svarade min far. — Nej; men jag vill att ni i afton skola få reda på hvad vi ha i sinnet. Det är en glädje att anförtro sig åt sådana motståndare, som ni äro. De skola sedan intyga vår redbarhet,