Dagens Nyheter – 2 september 1868, sida 3

delse på ångfartyget Dana har, för ögonblicket (ty längre varar naturligtvis icke intrycket), fästat uppmärksamheten på att liträddniogsbåten var oklar, utan årtollar och ännu oundgär gligare tillbehör; men är det något att klaga öfver? visst icke — vi ha litet hvar rest på ångbåtar och sett de i däfverterna upphängda båtarne belamrade med gods upp till relingen, ntan både årtullar och åror, utan ett enda tecken att man, om nöd kom, kunde på en timma få båten i sjön, men hafva vi yttrat något missnöje —? nej — eller hafva vi yttrat någon förundran? Nej bevars, företeelsen var alltför svensk att kunna väcka vår undran; ty om vi skulle undra öfver slart med lif och lemmar, fingo vi år ut och år in gå och undra. Således är det endast sedan en olycka skett vi som vittnena intyga att vi, tigande och utan anmärkning, sett eländet. En eller fiera menniskor måste först omkomma eller förlora lemmarna, innan vi kunna öppna munnen; ty sådant angår oss icke, fastän våra egna lif kunna bero af slarfvet och försumligheten. Man bygger ett hus; men ingen tar rotis om ställningarne hålla ihop. — Allmänheten ser att bräderna vippa fram och tillbaka — att ställningsvirket på det oförsvarligaste sätt är hoplappadt, men hvarken polisen eller allmänheten säga ett ord, förr än några personer krossas mot gatan eller en tegelhög ramlar ner och slår ibjäl några beskedliga menniskor, som befunnit sig nära den uppgillrade ställningen. Sedan vet hvarenda en, från gatpojken till excellensen, att ställningen var alldeles oförsvarligt slarfvigt uppsatt. Derefter trankilisera vi 03:; ty det var ändå icke vi, som blefvo ihjälslagne, utan andra, som af naturliga skäl icke klaga det allraminsta, och så blir. det möjligen en process af, deri Pettersson skyller på Månsson och Månsson på Nilsson och Nilsson på Söderberg och Söderberg på naturen, hvarefter det blir pannkaka af alltihop. Katolska tornet ramlade, och flera ledo en ohygelig död, hvilket tidningarna visserligen hade en rik och intresserande spaltfyllnad af; men den goda allmänheten sade ingenting och gjorde ingenting annat än gapade på stenhoparna och hindrade räddningsarbetet. Den kom icke att reflektera det allraminsta på möjliga kontroller mot uppbyggandet af korthus af tegelsten — nej bevars! Dylikt har redan skett flera gånger sedermera och kanske till och med hundrade gånger, utan att föranleda mer än några dagars prat. Nästan i hvarje mekaniskt eller kemiskt etablissement varseblir man den svenska omätliga liknöjdbeten för menniskors lif, lemmar och helsa. Orsakarlen hackar sina qvarnstenar i små stugor, der den stoftmängda luften, inom få år, skaffar hozom en ohjelplig hektik; men ändå håller han på, fastän ungdomen oupphörligen sköflas. I våra qvarnar och fabriker tänker ingen på att kringbygga de snurrande hjulen och vexlarne, eller sätta en bräda bredvid de kriogfarande remmarra, fastän årligen den ena olyckan efter den andra inträffar: många mista, till sin lycka, lifvet — andra, vida olyckligare, få lemmarna afslitna, utan att egaren eller ordningsmakten gör mera än beklagar olyckshändelsen; ty i Sverige kallas den mest uppenbara vårdslöshet, tanklöshet och liknöjdhet om lif och lemmar för olyckshändelse, som naturligtvis icke på något sätt kunnat förebyggas, då man nemligen icke hittar på att förebygga den med — några brädstumpar. I lag ba vi vite på försäljning af arsenik. Hvarenda backstuogusittare innehar dock vanligen pågon bit, nog för ett halft dussin familjer att dö af. Vivetaattvaran utprånglas af kringdrifvande handlingsmän, men det faller sällan ordningens väktare in att helt oförmodadt visitera deras lass och påsar för att söka arsenik — eller just nträtta det enda, som kunde göra den handeln mindre lönande och beqväm. Imellertid är det ändå någonting storartadt att man i vårt kära fädernesland kommit att tänka på att arsenik har en viss grad af ohelsosam inverkan; men naturligtvis rör detta blott den hvita arseniken — är den grön, såsom t. ex. i Schtelesgrönt och Kejsargrönt m. fl. färger —, så får den öppet säljas i våra salubodar skålpundtals, otan all kontroll och utan ansvar, i samma vågskålar och vid samma disk, der man utminuterar matnyttiga ämnen. För några år sedan utlemnades från en bod kanstik ammoniak istället för — soja. Slarfvet och ouppmärksamheten dervid voro gränslösa: soja är brun — ammoniaken vattenklar; sojan luktar svagt — ammoniaken som stinkspiritus. Misstaget skedde, detta oaktadt, som vi tro, utan påföljd, åtminstone icke med den, att man sedan förbjudit att sätta ammoniakflaskan bredvid den som innehåller soja och att förvara kejsargrönt i lådan öfver pudersockret.