— Ehvad än må hända, är kejsaren, med all. den odödlighet han skapat sig, numera lika ; fullt död och besegrad, som om man hade stuckit en värja genom han: hjerta eller fängslat honom, svarade herr Gouault. Hade han qvarstannat här i Troyes, skulle jag, derom ber jag er vara förvissade, i deona stund hafva uppsökt honom och besvurit honom vid hans ära att abdikera. Jag riktade min blick på Valentine, liksom ville jag säga åt henne: — Det var således denna vanvettiga åtgärd, som städse fyllde er med oro? Hon svarade mig endast med ett omärkligt leende, hvilket betydde: . — Vänta litet; ännu har icke er förvåning nått sin höjd. . — För tusan, jag skulle hafva gjort er sällskap! utropade min far. — Nåväl, så följ med oss i morgon! — Hvart? — Till ryske kejsaren. — Nej, visst intel . Min far sprang härvid, intagen af häpnad, upp från stolen; derefter utbrast han: — Vilja ni tacka honom för det man i hans namn plundrat och mördat allt hvad man kunnat komma öfver i staden och dess omgifningar? — Vi ämna ho3 bonom anhålla att ban täcktes förläna Frankrike fred och betrygga dess framtid. — Skulle ni kunna och vilja göra detta? Och för att efterkomma er och dessa herrars önskan, tror ni kosackernas kejsare drager bort härifrån och återvänder till sitt land? Jag för min del tycker mera om att skjuta på honom; det skänker mitt betryckta sinne lika mycken tröst och har äfven lika god verkan. — Herr Gouault höjde på axlarne.