Dagens Nyheter – 29 augusti 1868, sida 3

han; kejsardömet är Frankrike, och Frankrike har ännu icke sagt sitt sista ord. — Då ni påstår detta, Maurice, genmälde hr Gouault högtidligt, kommer det sig deraf att ni ej hört Frankrikes sista ord. Dessutom är det ej så lätt att höra detta. Frankrike har ej mera styrka att ropa. Hör! till och med trummorna ha blifvit förstummade genom nederlaget. I detta ögonblick passerade verkligen en truppafdelning, och trumman (jag vet ej om den gått sönder på något sätt) hade ett doft, sorgligt ljud. Det var som hade en likprocession gått förbi. Herr Gouault öppnade dörren, och pekande på soldaterna, sade han: — Låt dem då sjunga marseljäsen!... Deras mödrar bränna vaxljus i kyrkorna, för att kriget måtte slutas. — Nå, men freden vore ändå detsamma som kejsardömet! inföll min-far. Ett ironiskt löje sväfvade öfver hr Gouaults anlete. — Vi få väl se det, svarade han. Och han lemnade oss, utan att förklara sig vidare. När han gått sin väg, satte sig min far midt framför mig och uppmanade äfven mig att taga plats på en stol. — Om han ändå sade sannt! suckade gubben, i det han fattade mina händer. — Må han visa sig vara profet, det har jag ingenting emot, utbrast jag i vredesmod; må han vara olycksprofet, om blott han icke är brottslig! Jag är lika rädd om hans heder som om min egen. — Förälskade tok! Och min far skrattade, såsom han brukade, då han ville dölja sin oro eller sin bedröfvelse. Jag ville icke uppskjuta mitt besök hos Va