Dagens Nyheter – 26 augusti 1868, sida 3

heller på latsidan, såsom vi äro så böjde för att tänka oss; de äro i verkligheten långt mera rörliga än amerikanarne. Personer, som besökt Kina, hafva berättat, att de resandes antal i det inre landet är utomordentligt stort, att folk der oupphörligt strömmar både till häst och till fots och i bärstolar från Kanton till den stora muren, en sträcka af omkring 250 svenska mil, och att man på många ställen stöter på skaror af sådan storick, att de hindra hvarandra att komma fram och betäcka vägen på en sådan sträcka, att man hvarken framför sig eller bakom sig kan se någon fläck, som icke är upptagen af resande, bland hvilka man märker långa karavaner af köpmän. Ock att denna verksamhet nu icke längre inskränker sig till det inre landet, derpå hafva vi tillräckliga bevis i de oupphörliga rörelserna från Kina till Kalifornien sedan guldet3 upptäckt på det sistnämnda stället. I jemnuförelse med denna rastlöshet är det mycket antagligt, att de kinesiska gästerna om vår befolkning hafva bildat sig den åsigt, att den är mycket ket lugn af sig. Icke heller med afseende på uppfinningar och upptäckter kan det vara tal om vågon stor öfverlägsenhet på vår sida; ty våra gäster kunna här endast få se föga — från boktryckarekonsten till skördemaskinven — hvarmed deras förfäder icke voro förtrogna för tusen år sedan — samma förfäder, hvilka uppfunno porslinet och gåfvo sjömannen kompassen. Äfven i konsten för alla konster, den att göra jorden fruktbärande och att draga en stor afkastning af en liten yta anse gesandterna oss utan tvifvel såsom varande i vår barndom. Såsom uppfinnare af det omsorgsfullt genomförda system, efter hvilket den obetydligaste beståndsdel af affallet från deras städer, vare sig flytande elier fast, bevaras och. användes till att göda jorden, måste de ovilkorligen förvånas öfver den likgiltighet och vårdslöshet, med hvilken vi låta orenligheten från våra gator utkastas eller utsköljas i våra vikar och floder, och göra vattnet ännu mera förderfvadt, än det redan förut är. Huru mycket Europa än ser ned på Kina, säger Stöckhardt i sin Åkerbrukskemi, behöfver det : dock gå i skola hos detta land för att lära, hura man bäst skall använda affalet från menniskan. Vidare tala vi om våra milda stiftelser — våra gäster skola naturligtvis föras den vanliga ronden genom vår stads: välgärenhetsinrättningar; men vi råda de tio direktörerna att vara litet blygsamma under denna uppvisving, isynnerhet då de komma till Randals-ön, och att afbålla sig från all personlig jemförelse mellan kinesernas omvårdnad för hittebarn och den, af hvilken vi berömma oss. Vi tro på fullt allvar, att diken, kanaler, floder och gator i Kina hvarje ögonblick äro betäckte med lik af barn, hvilka aftonen förut hafva dödats af deras grymma mödrar, och att tunga kärror dagligen ralla gatorna framåt för att borttaga de döda och döende gossar och flickor, hvilka blifvit utsatta af sina Onaturliga föräldrar. Våra direktörer för välgörande inrättvingar böra hellre söka att glömma dylika ammsagor om kinesiska barnamord, och utbedja sig deras gästers råd om, huru de bäst böra inrätta och förvalta hittebarnshusen. Saken är nemligen den, att de då skulle kunna få upplysningar, som skulle kunna bidraga betydligt til! att inskränka den nuvarande, skamliga mängden af dödsfall bland de bjelplösa oskyldiga, hvilka äro anförtrodde i deras vård. Föratt anföra ett exempel vilja vi hänvisa dem till några af reglorna för ett sådant hus, som är beläget i sydöstra delen af Sbanoghae, vid en aflägsen gata, der öfver en enkel ingång är anbragdt den i sten uthuggna inskriften: Bostad för dibarn. På högra sidan om ingången finnes der en låda, mjukt stoppad med vadd, som då den inskjutes fätter en ringklocka inte i byggnaden i rörelse, allt i afsigt att det straxt och säkert skall blifva sörjdt för det lilla barn, som lägges dit, vare sig natt eller dag. Derjemte finnas särskilda bestämmelser af den ömmaste och klokaste beskaffouhet med hänseende till barnens beklädnad och uppfostran, hvilka bestämmelser alla kunde behöfva tillämpas i våra asyler. Och detta hus är icke något nytt i Kina; det grundades år 1710 och det finnes flera af samma slag i alla kejsardömets hufvudstäder. Vi tala mycket om våra framsteg, hvartill det icke skall finnas ett motstycke, och tycka mycket om att frambålla dem såsom något för vår nation egendomligt. Hvad sägs, om det vu visar sig att Kina har förstepet? — det samma Kina, som vi bruka göra till föremål för vårt åtlöje. Herr Burlingames fyndiga ord i bans tal vid den nyligen bållna banketten tala derför. Han yttrade sig såiunda: Jag TiBre