Dagens Nyheter – 19 augusti 1868, sida 3

skilja sig molnen så småningom — och hvad ser jag? — Längsefter hela torgets norra del afteckna sig mot lindarne och den ljufliga gräsmattan trenne praktfulla kaskader, utaf hvilka den mellersta och största reser sig ur en stor dam, på hvars yta simma hvitglänsande svanor, som lekfullt afskaka de glittrande vattenperlor, Igirs döttrar slösa öfver dem. Från piedestalerna under allernas åldriga lindar vinka antikens tjusande gudar, gudinnor och dryader till hvarandra kärliga helsningar, utan att derföre glömma bort de skälmska vattennymferna, som här och der, hvarhelst gräsvallen lindrigt formar sig till små kullar, slagit sig ned och förtroligt hviska till de rundtomkring dem församlade små Florabarnen. Hvilket herrligt vatten-fyrverkeri! I bakgrunden af detta ferike reser sig på torgets södra del nordens Alexandersstod, i sin enkla tragiska storhet skarpt kontrasterande mot den dvergartade nutiden. — Men den gamla stoden? Jo den — en drömmares öga ser allt — upptäckte jag på slottets borggård, ett vackert minne af tacksamheten. En stilla vindflägt susade genow den ärevördiga lindens krona, ett derur lösslitet blad föll — så förargligt — ned på min näsa, och den retfulla kittlingen förjagade den besynnerliga slummern. Föremålen insveptes i moln, hvilka småningom åter sammankrympte till de förra fula jordhögarne: allt var som förut. Jag strök mig med handen öfver pannan, påsatte hatten och styrde långsamt kosan : hemåt, på en gång fundersam, om af den der drömmen månde blifva verklighet, och leende öfver inkonseqvensen hos menniskonaturen, som tillåter sig hos en annan bele hvad den sjelf gör sig skyldig till. God natt — eller sparare god morgon, benägne läsare eller läsarinna. — ah — TERROR OH ERA