Dagens Nyheter – 19 augusti 1868, sida 3

åt dem som en följande dag skulle stupa. Vi gingo med sänkta hufvuden. Gång efter anvan varseblef man i fjerran svarta punkter. Var det en trupp soldater eller en rad trossvagnar? Våra hjertan klappade. — Ack! om det vore fiender! sade vi. Vi ville icke längre möta flyktingar och sårade — sorgliga förebud, som vi skådat blott alltför ofta. Vi gjorde halt; hvar och en spände hanen på sitt gevär, och försigtigt fortsatte vi vägen. Gudnås, det befanns vara olyckliga menniskor, som forslades på kärror till lazaretten. — Hvart ämna ni er? frågade de oss. Vi visste ej hurn vi skulle svara härpå. De berättade oss att vi måste använda stor skyndsamhet för att kunna hinna fram till nästa by. När de lemnat den, had: man i hvarje ögonblick väntat fiender dit. Och då fördubblade vi hastigheten i våra rörelser, såsom hade vår lilla bataljon kunnat tillskynda Blächers armå ett blodigt nederlag. Vi följde företrädesvis smärre skogsvägar, anseende skäligt att endast i nödfall visa oss på de stora stråkvägarne. Ibland förirrade vi oss till och med till träskartade nejder. Några af kamraterna fruktade att söla sina vackra stöfletter. Detta gaf ett par gamla underofficerare, som varit med under republikens och kejsardömets krig, anledning till att drifva gäck med oss och förtälja, under hvilka förhållanden de gjort sina första fälttåg. De hade fått marschera tidtals i träskor och sofva med isstycken i stället för kuddar till hufvudgärd. — Så länge inte näsan är isbelagd på er, vet ni ej af annat än hvad som räknas till krigets förlustelser, yttrade en af de gamle, i det. han stoppade sin pipa. . Man skrattade häråt eller låtsades skratta. I Piney fingo vi göra bokantskap med ko