Dagens Nyheter – 19 augusti 1868, sida 3

En sommarnatt i den blifvande Hungsträdgården. Med bästa vilja i verlden är det svårt att tillbakahålla ett leende, när man ser en herre, som från trottoarens jemna stråt upprepade gånger förirrar sig ned på körbanans farliga och knaggliga stig, under det hans blick tyckes vilja borra sig ned i jordens innandömen efter fördolda skatter — eller som envist stannar i gatuhörnen, till den trafikerande allmänhetens stora förargelse, ja till och med på torgen, der han löper fara att blifva öfverkörd af våra framåtsträfvande åkare, knuffad af stadsbud eller också utsatt för en samvetsgrann poliskonstapels uppmaning att ofördröjligen skingra sig såsom en offentlig företeelse, den der kan förleda den bekanta stockholmska nyfikenheten att åstadkomma en orbväckande folksamling. Huruvida nu detta abstraktionens dolce-far-niente bör atundaäs, beles eller beklagas, må herrar idealister och rcealister sinsemellan afgöra. Jag har, som sagdt, — värde läsare eller läsarinna som måhända gör på samma sätt — hittills dragit på munnen åt den besynnerlige; men jag försäkrar dig att deruti ej legat minsta hån. Men är nu detta leende en synd, så har det också fått sitt vederbörliga straff. Se här huru dermed hänger tillhopa. En afton för någon tid sedan, då på den brännbeta dagen följde en af dessa ljumma och ljusa sommarqvällar, som gifva den nordiska naturen en så stämningsfull färgton, skiljdes jag så sent som möjligt ifrån Djurgårdens ekar, för att — om ock ej skynda — åtminstone så småningom begifva mig hem och söka hvila i Morfei armar. Sedan jag väl kommit tillbaka till de gråa gatorna, förminskades icke min obenägenhet att uppsöka det qvafva rummet. Jag irrade utan mål omkring, tills jag åter stod på Norrbro. Den rastlösa strömmen, som vildt rusade mot det längre fram glittrande vågspelet, och konungaborgens konturer som omgjötos af det stilla månljuset, kozamo mig att oupphörligt stanna samt rikta blicken än uppåt, än nedåt. Slutligen fördjupade jag mig i den blifvande Kungsträdgårdens ena all; spöktimman slog i Jakobs tornur; och jag väntade att få se — ej några spöken, men väl lättfotade dryader stiga ned ur de åldriga lindarne och i månens skimmer tråda den luftiga dansen. Beklagligtvis syntes inga till. — Ännu en stunds hvila här på sätet, tänkte jag, innan hemvandringen orubbligen anträdes. — Jag slog mig ned och kikade upp till en mellan träden framtittande stjerna af ovanlig glans och storlek. Bäst det var, slöto sig mina ögonlock, jordbergen och de små kullarnei sandöknen antogo fantastiska formationer, som slutligen sammanflöto uti lätta moln, hvilka upptornade sig mot den blå natthimmelen. Mitt öra träffades af ett sorl, som tycktes komma ifrån ett aflägset vattenfall; men oförmodadt