Dagens Nyheter – 14 augusti 1868, sida 3

Jag hade med tårar af harm i mina ögon ofta upprepat för mig sjelf: — — Ser han inte att flickan blifvit stor? Hvarför behåller han henne då? Jag kritiserade skarpt min, såsom jag tyckte, öfverdrifna och onaturliga finkänslighet, den der hindrade mig från att tala om kärlek med den jag älskade, om framtida pligter med den som jag ville taga till hustru. Huru många gånger lemnade jag icke disken, mot hvilken jag tankfull suttit lutad, för att springa till hr Gouault samt tillstå allt och således på en gång antingen omintetgöra eller vinna allt? Men väl kommen ut på gatan, började jag gå med brådskande steg åt ett heit annat häll än det rätta och aflägsnade mig sålunda från mina grannar; i stället för att, såsom min mening varit, direkte begifvra mig till dem. Jag vandrade omkring hela staden, och var mycket lycklig, när jag kände mig lugnad så fort, att jag kunde göra min promenad hälften kortare än vanligt; och då mitt bjertas och mina ådrors uppror blifvit dämpadt, då jag aftvungit mig sjeli ett löfte eller snarare en ed — hvilken jag aflade och bröt hvarje dag — att till ett gyansamt tillfälle uppskjuta min förklaring, återvände jag hem, eller ock vågade jag, ännu darrande till följd af den våldsamma själsskakningen och endast med möda krusande mina läppar till ett småleende, ringa på porten till herr Goaaults hus. I Valentines närvaro, var jag undergifsen och nöjd med mitt öde. Jag såg henne, jag räckte henne min hard, jag hörde henne; hvad be: höfde jag väl mer? Jag fick ju dväijasi hennes närhet. Då jag efter ett sådant besök återkom till min fars bod, var min sinnesförfattning helt annan än när jag lemnat den. Jag visste knappt om jag egentligen hade något att önska. Min far var min medbrottsling, och han gick