Dagens Nyheter – 8 augusti 1868, sida 2

aktades af landtmannen såsom ett nödvändigt dt. Först på senare tider, d. v. s. efter inttandet af distriktsmejerier, hade jordbrukaren i några orter fått begrepp om den inkomstilla, han hade i sin ladugård. Med ett lån på: )00 rdr, stäldt på 5 års återbetalningsskyldiget, hade Gefleborgs läns hushållningssällskap idragit till ett nytt mejeri. Afegen erfarenhet isste tal. med hvilken begårlighet allmogen ända rån ett afstånd af ? mil ditfört sin mjölk. )essa mejerier skulle, sedan de väl kommit i ång, åstadkomma en förbättrad boskapsskötsel amt i anledning deraf bidraga till odlingen af le många myror, hvarpå Norrland egde så god illgång; de skulle slutligen borttaga den sista emningen af nomadlifvet i vårt land, eller fä;oväsendet. Löjtnant Cederborgh tillade, att ;ymejerierna voro de enda, som kunde höja Norrlands åkerbruk. Derföre att nöd och fatigdom för det närvarande herrskade inom de norra länen finge man ej antaga, att dessa voro af naturen så vanlottade, som en eller annan velat göra troligt. Orsaken till de felslagna skördarna berodde ej ensamt på markens oduglighet: den vore fastmer att tillskrifva vanskötsel. Alla goda råd voro i allmänhet förspilda på norrlänningen, men finge han väl en gång se, att mjölken hade något värde, då skulle han blifva mån om sin ladugård samt förskaffa sig en förökad fodertillgång. Det goda resultat, de fyra bymejerierna inom Westerbottens län åstadkommit, berättigade talaren till det omdöme, att detta landskap inom kort tid skulle komma att exportera betydliga qvantiteter ost och smör. Direktör Hazelius, sjelf föreståndare för ett distriktmejeri, vitsordade äfven af egen erfarenhet den goda verkan, dessa anstalter åstadkommit. Så hade t. ex. en boude i talarens grannskap, på tillfrågan om han ej hade någon mjölk att afyttra, svarat: om vintern har jag ingen mjölk och under sommaren går den åt till hushållett, Förvånad öfver att samma person året derpå till mejeriet lemnat en stor qvantitet mjölk, sporde hr H. honom om orsaken härtill och möttes då af detta svar: ja, när man får pengar för mjölken, kan det så vara. — Tiden tillät ej de många anmälde talarne att yttra sig, hvadan diskussionen öfver det föredragna ämnet uppsköts till dagens sammankomst. Derefter sammanträdde Sektionen för skogshushållningen och fortsatte öfverläggningen af det vid föregående sammantftäde föredragna ämnet om sättet för åvägabringande af en ändamålsenlig skogsskötsel. Tankarna voro i detta fall delade. Så ansågo hrr Södermark och Gustaf Ekman, att i lagstiftningsväg ingenting vore att vinna. I 1734 års lag funnes redan ett stadgande, som inskränkte den enskildes dispositionsrätt öfver skogen, nemligen förbudet emot svedjande. Detta lagstadgande hade dock ej ingått i folkets rättsmedvetande, det; hade endast varit en död bokstaf. Samma öde skulle ock vederfaras alla dylika föreskrifter. Endast på öfvertygelsens väg kunde en ändamålsenlig skogsskötsel vinnas. Deremot sökte andra talare, såsom advokatfiskalen Rydquist, hrr A. C. Raab, Bolinder och Sandblad, visa nödvändigheten för den lagstiftande makten att uppträda för att hämma det nu rådande missbruket. Statens rätt att lagstifta för den enskilda kunde försvaras på den grund, att denna rättighet vore en af de förvärfvade. Egde nu staten denna rättighet, då vore det hög tid att vidtaga någon åtgärd. Ej blott från enskilde personer, utan äfven från konungens samtliga befallningshafvande äfvensom från landstingen och hushållningssällskaperna förspordes klagomål, och det hade till och med gått så långt att ordet skogssköfling vunnit burskap i det officiella språket. Diskussionen förklarades nu afslutad och mötet uttalade den åsigten, att någon ändamålsenlig skogshushållning ej kan uppkomma, med mindre lagstiftningen sätter en gräns för sköflingen af den enskildes skog. Sektionen för binäringarne sammanträdde kl. 10 f. m. På framställning af hr Erik Sparre föredrogs följande ämne: Huru skola hushållningssällskapen på verksammaste sätt kunna uppmuntra och befordra den inhemska husfliten? Kapten Andersson, som först fick ordet, klandrade det sätt, hvarpå undervisningen i våra skolor bedrifves. Barnen fingo der ofta endast en munväders-undervisning, men saknade den ringaste kännedom om många andra ämnen, som likaväl som skrifning och läsning försvarade sin plats i folkundervisningen. När lärjungarna en gång lemnade skolan, hade de ej fått lära ett enda handgrepp uti de i lifvet vanligen förekommande göromålen. Då man nu måste öfvergifva tanken på en slöjdskola i hvarje kommun, ansåg tal. lämpligt, att hushållningssällskapen med premier uppmuntrade de elever i folkskolan, som visat handlag och ll mo Ls Li a AA HH TAN EX OL ÅM