Dagens Nyheter – 8 augusti 1868, sida 2

— Du förtalar vargar och lejon, mitt barn. Då de gingo ut ur arken voro de de bästa djur i verlden men det är vi som hafva gjort dem vilda. Men om du beständigt afbryter mig så kommer jag aldrig till slutet på min berättelse. — Jag skall ej säga något mer. — Då allt var färdigt som Gud hade befallt, så började vinden blåsa mycket starkt. Bergen svigtade och föllo omkull. Floderna svällde upp och gingo öfver sina bräddar. Solen var blodröd och svarta moln betäckte himmelen, jorden bäfvade och vid hvarje stöt uppkom en krater som utkastade eld och kokande vatten. — Der skulle jag inte ha velåt vara! — Det tror jag nog. — Då gjorde menniskorna vackra löften, men det var för sent. Hafvet kastade upp på land vågor, men hvilka vågor! — Stora som hus? — Det fanns sådana som voro en mil i höjd. — Det är aldrig möjligt! — Djuren, som inte kunde tala och säga osanningar såsom menniskorna lade sig ned och rörde sig icke ur fläcken. — Då vöro spindlarne så lagom morska? — Ja, och lejonen också, det försäkrar jag dig. Först uppfyllde hafvet dalarne och bortförde skogar och städer, sedan steg det högre och högre och förföljde menniskorna som uppklättrade på höjderna. Man berättar om giktsjuka åt hvilka rädslan den dagen förlänade en sådan styrka att de uppnådde bergshöjder, dit ingen menniska sedan kunnat komma. Foglarne flögo omkring förskräckte, piskade af haglen, och nedföllo då de inte funno något att sätta sig på? — Grönsiskorna också? — Ja visst, utom de två som Noach hade i en liten bur. — Och fjärilarne då? — Ja alla fjärilarna också.