Dagens Nyheter – 7 augusti 1868, sida 2

— Rosa var icke rädd för det, hon, sade han halfhögt och liksom för sig sjelf. — Åh, hon är modig som ett lejon, när de, som hon älskar, lida, svarade den gamla pigan. Hon har :tillbragt nästan hvar natt i ländstolen der, för det mesta vakande. Och Gud må ändock veta att hennes hjerta varit tungt, det kära barnet; men hon gret icke förr än ni icke längre behöfde henne, sedan ni somnat. , Edvard kände sig djupt rörd. Derpå intogs han af en bitter känsla. Öfvergifven i plågans dagar af dem som han hade föredragit, hade han dessa båda så grymt förlöjligade personer att tacka för sin räddning. Himlen tycktes sjelf ha åtagit sig att visa honom huru farligt det är att se endast till skalet, och hvilka rika frukter som kunna dölja sig under en simpel yta. Han blygdes öfver att icke ha förmått upptäcka det ädla och upphöjda hos dessa båda naturer, utan låtit sitt omdöme bestämmas af en gammalmodig toilett och några andra lika oväsendtliga omständigheter. Han började uppmärksammare studera kaptenen och fann snart, att om hans uttryck ofta voro hvardagliga, så voro hans känslor det aldrig. Det distingerade hos honom Jlåg icke i hans ord, utan i hans handlingar. De långa samtal, som Edvard hade med Rosa under sitt tillfrisknande, öfvertygade honom också om huru mycken intelligens dolde sig bakom hennes okunnighet och: blyghet. Uppmuntrad af sin kusins tacksamma ömhet, blottade hon omedvetet