Dagens Nyheter – 23 juli 1868, sida 3

Olika åsigter om kungars förI träfflighet. Var Kristian Tyrann någon bra I regent? tilfrågades nyligen en gosse under exaI men vid en ej långt från Upsala belägen folkskola. Jal svarade pojken. — Hvarför var ban bra då? frågades ytterligare, hvarpå svarades: Emedan han ville utrota biskoparne. — Läraren frågade sedan en flicka, om Johan III var en bra regent? kvilken fråga äfven besvarades med ja! — Hvarför det då? — Jo, emedan han vill behålla biskoparne, blef svaret. Skälars kärlek till musik. I årets nyss utkomna första häfte af Svenska jägareförbundets nya tidskrift förekommer följande lilla uppsats: Flera författare ha ansett skälarne — vi veta ej hvilka arter menats — vara roade af musik och kunna lockas närmare genom sådan. I sitt nyligen utgifna arbete Game Birds and Wild Fowl of Sweden and Norway anför Mr L. Lloyd följande ord af en Mr Lizars. SUnder en flerårig vistelse på en af Hebridiska öarna hade jag många tillfällen att iakttaga denna egenhet — skälens ) kärlek till musik — och kunde efter behag framkalla yttringar deraf. När jag lugna eftermiddagar under sommaren gick utefter stranden, voro rågra få toner af min flöjt tillräckliga att bringa ett halft tjog af dem inom femtiofem till sextio alnars afstånd från mig, och de summo med hufvudena ofvan vattnet, liknande svarta bundar och påtagligen med välbehag lyssnande till tonerna. För en half timmas tid, ja, huru länge jag hade lust, kunde jag förmå dem att stanna qvar på samma ställe, och när jag gick utefter strandbrädden följde de mig uppmärksamt, likt delfinerna som : enligt sagan följde Arion, ifriga att förlänga pjatningen. Ute i båt har jag ofta iakttagit samma förhållande. Knappt hade de fått höra min flöjt eller en vanlig pipa, som en af roddarne blåste i, förr än ett halft dussin döko up på få alnars afstånd, kretsande omkring 0ss så länge musiken räckte, men försvinnande den ena efter den andra så snart den tystnade. En fru som flelk tvillingar. Det förkastliga, äfven i flera delar afTtalien införda parisiska bruket att genast efter födseln anförtro barnens vård åt en amma, följdes helt nyligen äfven af en adelsmans fru i Brescia, i det hon öfverlemnade barret, en präktig pojke, till en bondhustru i en närliggande by. Efter tre månaders förlopp begaf barnets far sig till amman för att se på sitt barn. Hvar är pojken? frågade han i det han trädde inom dörren. Pojken?! utropade bondhustrun, hvilken pojke? Det var en flicka, som herrn väl kommer ihog, och här ser ni det kära lilla söta kröket, som den heliga jungfrun måtte beskydda. — Qvinna! utropade den liksom af slag träffade fadren, hvar har du gjort af mitt barn? Svara, eller jag stryper dig! — Den häpna qvinnan bekände ru, att hon, för att skaffa sig dubbel förtjenst, lagt barnet i hittebarnshusets korg och andra dagen på morgonen gått dit, i den förhoppning, att man till henne skulle utlemna barnet att amma. Till hennes bestörtsiug hade man dock gifvit henne ett annat barn, en ficka.. Efter denna upplysning skyndade fadren genast till hittebarnshuset. Den och den dagen, den och den timman har en gosse här blifvit inlemnad sade han, hvar är han ? — Det var icke ett utan två barn, som den dagen inlemnades, svarade man honom. Ni kan. sjelf se det i journalen; de kommo nästan samtidigt och skrefvos in på samma gång. — Ack finnes det icke något kännetecken, hvarpå man kan åtskilja dem?4 — Icke det ringaste. — Den olycklige fadren tycktes för en stund beröfvad talförmågan, men då den lugna öfverläggningen åter fick makt med honom, tänkte han på följande sätt: Tager jag ut det ena barnet och qvarlemnar det andra, kommer jag under hela mitt lif att plågas af tvifvel. Som jag är en förmögen man, tager jag derför ut båda barnen och uppfostrar dem; då vet jeg åtminstone att den ena af dem är min son. Hans fru blef icke litet förvånad, då mannen hemförde två pojkar i stället för en; hon hade oförmodadt blifvit moder till tvillingar. Offielela skålar. En fransk tidning låter, för att förbindra de offciela lojalitetsskålarna, en talare vid en bankett föreslå en skål för Napoleon IV. Instämmer, utropar en lifvad supbroder. Men Napoleon IV kommer väl att fX en arfvinge! — Ja visst, ja visst! jublar sällskapet. — Och naturligtvis en son! — Ja visst! — Och han efterträder en dag sin far! —Naturligtvis. — Mina herrar, jag dricker för Napoleon V:tes välgång! Klockan 10 minuter till 2 på morgonen drack man redan för Napoleon XXXII:des välgång! ) Den skälart. som här menas, är Spräckliga Skälen, den såkallade Vikaren. TV ENSETENIE TN SAST ET RYAPRSENTERTET VG TOS ERT hvilken ni och hon komma att fara härifrån, skall stå förspänd utanför slottets port inom en timma.