Dagens Nyheter – 23 juli 1868, sida 3

— Jag hör er, min herre, svarade Ernestine, hvilkens hjerta häftigt klappade. — I går, återtog amiralen, när cen olycklig slump i en hast tillintetgjorde de ljufva illusioner, jag närt under aderton år, förgick jag mig ... lydde ögonblickets ingifvelse... Om icke er dotter varit tillstädes, skulle jag ha dödat er... och med full rätt dertill, eller huru? Gabriella ryste. — Men hvad jag icke gjorde då, fortfor den gamle mannen, skall och kan jag ej numera göra... Det är endast de fega, som återtaga ett afbrutet hämnåförsök... Ni kan således vara lugn, min fru... Jag har blifvit herre öfver min harm... Jag är lugn nu. Ernestine hade icke styrka till att svara. Hon gjorde endast en rörelse med hufvudet, för att uttrycka att hon uppfattat hans ord. — IHvad beträffar en skandalös rättegång, återtog baronen, bar ni, jag är derom öfvertygad, icke fruktat någon sådan från min sida; jag hör inte till dem, som älska att se sin heder annonserad i tidningarne såsom en Handelsvara. Oss emellan kommer allt att uppgöras i tysthet. Jag vill nemligen hos er, min fru, respektera, om icke ert eget värde, åtminstone det namn, ni bär. — Hvad ni än må ha beslutat, min herre, sade Ernestine, går jag in derpå; och så snart jag får veta era, önskningar, skall jag... — Jög önskar blott en sak, inföll amiralen. Vi skola skiljas från hvarandra. Baronessan nedslog ögonen och svarade intet; men Gabriella kunde ej återhålla ett rop. Baronen blef då först varse henne. — Jaså, er dotter var närvarande, utropade han, i det minen i hans ansigte förändrades... nå väl... det kan göra detsamma... hvad vi här afbandla rörer äfven henne. Jag har redan gifvit befallning om at den resvagn, i