Dagens Nyheter – 23 juli 1868, sida 3

hvilken ni och hon komma att fara härifrån, skall stå Törspänd utanför slottets port inom en timma. Gabriella pjorde en åtbörd af sorg och käpnad. Baroneus ögonbryn sammandrogos. — Förlåt, min herre, yttrade tru de Rostang i ödmjak ton. Jag för min del var beredd på allt; men detts barn visste ickel... Ursäkta henne; det är här bona blifvit född, det är här on vuxit upp... det är här hon... varit lyckigl... Täårarne öfverväldigade henne, oaktadt alla hennes bemödanden att beherrska sig. Amiralen visade genom en min att han var otålig. — Vi skola resa, min herre, vi skola resa, skyndade sig Ernestive att tillägga; och om ni icke fäster något afseende på do rykten, som en så plötslig affärd torde komma att föranleda... — Hå! folket skall inte tro något annat än att ni ej kunnat fördraga mig längre, svarade sjöofficeren med bitterhet. Alla menniskor i traäkten känna ju er mildhet, på samma gång de tala om min vrosighet och dåliga karakter. Påstå de icke alla att jag är ett vilddjur och ni en engel? Var derför inte orolig för hvad som kommer att yttras af de pratsjuka, min fru. Det blir hädanefter såsom hittills: man skall beklaga er och fördöma mig. pige tystnade, men fortfor efter några ögonick: — Och härom bryr jag mig föga; mitt beslut är i detta afseende oryggligt. Jag har nu uppsökt er endast degför att vissa öfverenskommelser måste träffas, innan vi skiljas åt.-Se här, min fru, -ett bref, hvari tillerkännes er en oinskränkt rättighet att uttaga penningar hos herr Bouvard. — Mig! utropade baronessan. — Boegagna er deraf i rikligt mått, sade