Dagens Nyheter – 18 juli 1868, sida 3

till sina läppar; men då Rene härvid gjorde en åtbörd af öfverraskning, försökte hon bemästra sina känslor, och yttrade: — Förlåt, om jag ej kan svara... såsom jag skulle önska... Det gifves minnen, sora kunna för ögonblicket betaga en menniska icke ailenast förmågan att tala utan äfven den att tänka; men ni stannar ju qvar hos o3s någon tid ... Vi skola vid ett annat tillfälle återtaga detta samtal, och jag hoppas att då kunna beherrska mig sjelf... och bättre veta hvad jag bör säga er... Hon tryckte hjertligt den unge mannens hand, tog farväl af honom med ett leende på sina läppar och tårar i sina ögon samt gick hastigt ut ur rummet. Oaktadt detta plötsliga uppbrott, som nära liknade en flykt, syntes amerikanaren icke ana sanna förhållandet. Kaptenen hade, då han meddelade honom sitt förtroende, icke fällt något yttrande, som kunde gifva anledning till det antagandet att baronessan var något annat än en tillgifven hjelparinna. Också ansåg han hennes upprörda sinnesstämning endast vittna om att hon för hans far hyst en vänskap, som den långvariga skiljsmessan ej förmått afkyla. För öfrigt var han alltför upptagen af sina egna känslor, för att länge bry sin hbjerna med hvad som icke rörde honom, och hans tankar öfvergingo snart från modren till dottren, från den pligt, han nyss fullgjort, till den kärlek, han hoppades väcka. Hans sammanträffande med Gabriella under badsejouren i Havre hade till en början endast synts honom såsom ett medel, hvarigenom utförandet af det uppdrag, han erhållit af sin far, kunde underlättas. De första steg, han tog för att närma sig henne, äfvensom hans försigtighet att förtiga en del af sitt namn hade icke haft något annat syftemål; men han