Dagens Nyheter – 18 juli 1868, sida 3

ändå ej endast efter idger man måste söka bland den massa af genretaflor, som här årligen produceras och exponeras, det är, dess värre, äfven efter skönhetssinne. En af akademiens ledamöter, kammarherren, friherren och riddaren Bennet — för att börja i början af katalogen och sedan gå i alfabetisk ordning — har på utställningen två genretafior, båda utgörande behandling af samma ämne: Målaren i sin atelier och båda framställande ryggen (likväl sedd från olika sidor) af samma figur med nästan samma accessoirer. Det är en gammal vacker svensk sed att vara gästfri, att, när man så kan, hålla öppet hus för sina vänner och grannar. Det är väl icke heller egentligen någonting att klandra, att en konstnär, när han icke kan annat, visar sig gästfri mot hela publikum och bjuder hvem -som har lust dertill hem till sig för att se hur han mår och hur han har det i hvardagslag, såsom hr Bennet här gjort så vida vi förstått hans taflor rätt — det är åtminstone den enda tanke, vi kunnat uppleta i dem —; men vi bekänna uppriktigt att vi för vår del skulle, så trefligt och komfortabelt hr Bennet än synes ha det i sin atelier, varit belåtna med hälften af den visade gästfriheten, d. v. s. med behandling af detta motiv, åtminstone på denna utställning. Så godt som hr. B. synes må, förefaller det oss helt naturligt att han trifves väl i sin atelier och att han, som andra, tror att hela verlden ej kan tycka annat än hvad man tycker sjelf; och derföre velat visa sig och sitt från olika sidor. Nekas kan också icke, att ju hr B. lyckats med talang framställa sitt hemlif, de båda taflorna gifva nemligen intryck af korrekthet i perspektiviskt hänseende och äro ganska nätt utförda; utförandet förråder till och med en sådan omsorg, att vi måste beklaga att talang och arbete ödslats bort på dörrar och bohagsting, hvaraf ateliern är så fullsatt, att vi knappast kunna tänka oss, att der finns plats qvar för några id6er. Att vi räkna hr Brandelius till genremålarne torde han ej ha något att invända emot, den konstälskande allmänheten har det helt visst ännu mindre. Hr B. är, som man säger, litet af hvarje, han målar än menniskor, än hästar, än landskap, är alltid originell och gladlynt, små äfventyr och glada upptåg berättar han med förkärlek — man gör alltid gerna det man gör väl —, har en öppen blick . för lifvet omkring sig och en synnerlig förmåga att uppfatta och återgifva det komika i allt. Af hr B:s nu exponerade 5 taflor, af hvilka 3 äro gamla bekanta, föredraga vi Hästombytet och sto med fölungar i en björkäng. I sin nyaste tala, Etåde sur Lindependence, målad i Paris, har hr B. inslagit på en afväg, hvilken vi skulle vilja råda honom att så fort som möjligt söka komma ifrån. Fröken Börjesson har målat det inre af en salong, hvari stå uppställda en qvinlig och en manlig modellfigur, om hvilkas förehafvande man skulle stanna i villrådighet, såvida ej för samma taflas nummer i katalogen stode ordet: Besöket. Detta upplyser dock nästan lika litet som de uttryckslösa figurerna, och vore ej mannen klädd i kavaljersdrägt — den vanliga traditionella medeltidskostymen — skulle man lätt kunna misstänka, att han inträdt till en förnäm dame för att på allra höfligaste sätt anhålla om en liten förstärkning af den skrala reskassan. Nu skall besöket uppenbarligen gälla något annat; men hvad? Allmänheten står säkert lika förvånad, som den qvinliga figuren i taflan. Vi ha, tyvärr, ej så mycken tid till öfverlopps, att vi hinna utgissa denna rebus. Hr Eskilson, som på senaste tiden företrädesvis målat Bellmans-scener, har på denna utställning äfven en sådan: Kägelspelet hos Faggen (Fredm. epistel N:o 55) samt en liten genre: Vid bålen. I båda dessa taflor, i den förstnämnda i synnerhet, återj finna vi de egenskaper: lyckligt träffade karaktersuttryck och fin färg, hvilka gjort denna konstnärs taflor så omtyckta. I cKägelspeletr, som är en af hr E:s figurrikaste 4 SE Röja NE NE TAR Sn NEED rise TS Saar nl 0 ae Ba le Fd AT ov till sina läppar; men då Rene härvid gjorde en åtbörd af öfverraskning, försökte hon bemästra sina känslor, och yttrade: — Förlåt, om jag ej kan svara... såsom