Dagens Nyheter – 22 juni 1868, sida 3

Artister från Japan. Stockholm lär hafva att vänta besök a ett sällskap Japaneser, hvilka nu gifva konst representationer på Alhambras teater i Kö penhamn. Den bekante författaren Eril Bögh har skrifvit följande muntrande skil dring af dem och deras produktioner: Aldrig Ha vi kännt oss så föga oroligt stämda vid någon föreställning af samma art som vid japanesernes. Under det alla europeiska jemvigtskonstnärer utan undantag mer eller mindre underhålla intrycket af att de utföra ett utomordentligt halsbrytande konststycke, är detta nemligen icke fallet med dessa. Hos dem finnes icke ett enda spår af en vacklande eller motvigt sökand., rörelse; icke en antydan af spänning förefinnes i deras fayence-ansigten och man behöfver endast se den långsamhet, hvarmed de arbeta, för att bli öfvertygad om, att hvad de utföra icke för dem är annat än hvar: dagsgöra. När mill Mats-Noske uppe på telegraftråden drager på sig sina benkläder, kan man gerna tro att hon har hoppat direkte ur sängen och ännu fortsätter en eller annan japanesisk dröm, ty det ser ut som om hon icke en gång funnit det vara värdt omaket att öppna sina förtrollando kinesiska mandel-ögon. Föreställningeas första nummer var etnografiskt: hela sällskapet uppträdde i sina nationaldrägter och utbragte sin nationala helsning. Drägtersa voro ytterst karakteristiska och helsningen öfver måttan höflig: tutlti, tutte på knäna med näsorsa mot goifvet. Derpå besteg herr prof. Tikon-Mats-Ker ett bord: lade sig på ryggen med benen i vädret och utförde med sina bara fötter en serie jonglörkooster med en tapetdörr. Sjelfva kouststyc-. kena voro otroliga, men det märkvärdigaste var ändå konstnärens fötter. Bara för att få se dem kan man kosta på sig ett inträdeskort, ty genom att ge akt-på dem, erfar man för första gången huru ett par intelligenta fötter kunna se ut och hvad dermed kan uträttas; i jemförelse med dem taga våra europeiska, liktornsbeprydda stöfvelarrestanter sig ut som idioter, ja, som kretiner: Audpunkterna af hr professorns nedre extremiteter äro så utomordentligt utvecklade, att han kan sägas ha fyra armar, fyra händer och tjugo fingrar. Liksom den konstfärdige italienaren snurrar omkring tamburinen på sin tumme, låter han hela dörren snurra rundt på — lilltån. De små bröderne Tassa och Tora utförde derefter japanesiska kantschukskonster med skarpslipade sablar i munnen. Det förekom 03s, som om de knutar, hvilka desse unga konstnärer slå på sina värda personligheter, voro ännu hårdare tilldragna än dem, hvilka deras europeiska kolleger förmå knyta, dock våga vi icke med säkerhet påstå detta. Efter dem kom hr Ha-Ro-San med japaneserstegen. Den var 36 fot hög och ställdes lodrätt på hans uppåtvända fötter, men från den öfversta pinnen gick vågrätt ut en mindro stege, på hvilken den lille Tony, sällskapets lustige ersonnage spatserade fram och tillbaka på ufvud och ben, under det att den upprätt -tående stegen under tiden följaktligen måste hållas i lutande ställning, på det att icke balansen skulle förloras. Det hela skulle ha gjort ett insamt intryck, om det icke utförts med så ulländad säkerhet. Turen kom nu till hr Tjo, som i trots af sitt korta namn otvifveiaktigt är en betydande konstnärlig storhet. Han utförde först det eleganta konststycket de fladdrande fjärilarne ; af några små bitar silkespapper bildas konstgjorda fjärilar i publikens åsyn, hvilka fladdra lustigt fram och tillbaka; de kretsa omkring hvarandra, smeka hvarandra, sätta sig efter konstvärens vilja på blommor, på kanten af solfjäderu, på en orslinsskål, kort sagdt, den vanliga solfjäder, varmed konstnären framtrollar dessa små underdjur, tyckes liksom blåsa lif i papperet. Sedermera gjorde han en del utmärkt fint utförda ögonförblindelsekonster, scm slutade dermed, att han förvandlade en pall till en parasoll. Nu kom primaeller rättare solodonnan fram: m:ll Djo-Skionja-Mats-Moske, em ung dam, hvars äkta japanesiska skönhet gjorde samma verkan på europeiska ögon, som klangen ihennes namn gör på europeiska öron: hon Yar oemotståndlig. Hvad hennes kostym angår, så var hon klädd i ett slags nattrock och ett par obeskrifliga under-onämnbara. Hon besteg i prosceniet en i jemnböjd med kulissernas öfvercant uppspänd telegraftråd och gaf på den utan yalancerstång en föreställning, som fullkomligt oragte i skuggan allt hvad vi sett af europersk indans. Hon sprang med sin parasoll fram och tillbaka på ståltråden med en hurtighet och en säkerhet som en af våra damer knappast skulle I: unna utveckla, om hon hade hela Langeliniens bredd under sina fötter, vände sig hit och dit,