Dagens Nyheter – 22 juni 1868, sida 3

men under den förflutna månaden hade i min själ egt rum så många förändringar! Mitt tillfrisknande försiggick på Sennhätten, hos major Stankar. Hans och hans brorsdotters välvilja hade småningom tämjt mitt vilda sinnelag. Linn i synnerhet ådagalade en smekande ömhet, som för mig var något alldeles nytt. Ingen q hade tillförene på mig slösat sin ömhet, hv ken som mor eller syster. Ett faderoch mo derlöst barn, som aldrig på moderskaäct hliifvit vaggadt till sömn, som aldrig sett ett kärleksfallt leende, och alltifrån min födelse doppad i pligtens styx, blef jag nu för första gången ett föremål för denna den husliga härdens innerliga kärlek; för mitt öga skymtade i fjerran tusen framtidshägringar. Det var hela den ena sidan af lifvet som nu smekte min tjusta blick. Dess andra, hittills för mig kända, hette endast strider, ansträngande marscher eller bi.vuaker ; dev fanns alltid fienden att bevaka, fanan att försvara! Nu deremot hade jag lemnat ledet, fann mig vara min egen herre, ensam, fri och lugn!... Förat kände jag endast pässionen, nu märkte mitt bjerta att det var mäktigt njutningen af andra fröjder, och blicken drogs oemotståndligt till den husliga härden... Jag var omsider blifven en man... jag älskadet oo — Ah! jag förstår, sade Georg, hvars panaa blifvit allt dystrare, och det var för att mer ostördt kunna njuta denna kärlek som du förnekade din mission, som du lät tron att du var död rotfästa sig? ooo— Den ensam kunde ge mig tillåtelse att äkta Lina, återtog Möller; för att begynna denna kärlekens och fridens nya tillvaro, måste jag förneka mitt torra lif. Johannes Döparen hade upphört att lefva; jag lemnade honom i min graf. I utbyte mot bans stormisy mission, gick jag att börja en oböomärkt och fridfull