Dagens Nyheter – 22 juni 1868, sida 3

den gamle mannen förblef stående med korg lagda armar. Hans första rörelse hade reduu lagt sig och han bade återvunnit sin sjelfbeherrskning. Rudolf for med handen flera gånger öfver pannan, som om han velat samla sina kringirrande tankar. — Jag har så mycket att säga er, återtog han förvirrad, att jag ej vet hur jag skall begynna. — Säg hur det kommit sig att vi ha trott dig död, fastän Gud bevarat ditt lif, sade Georg; var detta skeppsbrott, detta at Herman räddade lik endast en lögn? — Skeppsbrottet var en sanning, svarade Miller; berättelsen om liket en lögn. Någon träffande likhet i växten och klädseln har förorsakat misstaget. — Men du?... — Jag blef genom ett underverk upptagen i en båt och förd till Mänden, der jag under en vecka sväfvade mellan lif och död; då jag slutligen var utom all fara och återfått mina sinnens fulla bruk, fick jag genom en tidning, som föll mig i händerna, kunskap om Hermans misstag. — Öch du har ej vederlagt detsamma? — I början var det min afsigt; jag skref till er ett bref under Freyburgs adress, men då brefvet kom fram, hado ni rest; jag fick det tillbaka en månad deretter, i samma ögonblick jag, uppstigen ifråa sjuksängen, störtade mig lifvets fröjder tillmötes. — Och du brydde dig sedan icke om att taga reda på hvar jag fanns? Du lät dem som älskade dig tro, att du för dem var förlorad; du öfvergaf dem frivilligt? Rudolf slog ned ögoacn. — Ack, ni kan ej fatta hvad som förmådde mig härtill, Georg, sade han med lägre röst,