Dagens Nyheter – 20 maj 1868, sida 3

Ave Niaria. En väring så trött ifrån slagfältet drog, Och snöstormen hven öfver fjällen; Men neduti dalen låg fridfull en skog, Der hvilade kämpen om gvällen, Och drömde på tufvan om Miklagårda stad; Hans själ drog i wiking mot söder, Der näktergaln kretaer kring mandelskogs blad, Der qvinnan lik vindrufvan glöder. Men sakta han väcktes af tslltrastens sång, I skogsbrynet solstrålar blänkte; Och göken sågs lyssna till vårbäckens språng, Och lärkan ur skyar sig tänkte. Då hördes en susning vid urzkogens bryn, Och fåglarna tystnade alla; Det ljöd såsom strömkarlaslag upp till skyn, Som gudarnas sång i Walballa. I väringens bröst det som dvärgamål ljöd, Och tårar framsmögo på kinden, DA plötsligt vid stigen en tärna så röd. Kom fram liksom buren af vinden. Hon sade till kämpen: I sången stäm in, Hör Ave Maria nu ljuder. Och har du för visso ett kristeligt sinn, Till gudstjenst i klostret jag bjuder. Men väringen sade: O vänaste mö, Jag känner ej jungfru Maria; Men du är min disa, för dig vill jag dö, Från klostret skall jag dig befria. — eNejo — svarade tärnan — ej disa jag är, Jag är ju en jordisk kristinna. Som klostermö trohet åt Frälsarn jag svär, Men först till Hans graf vill jag hinnpa.