Dagens Nyheter – 29 april 1868, sida 3

Hvarjehanda nyheter. En biljardhistoria. En bonde inkom för någon tid sedan i något ärende eller af nyfikenhet på en biljard i staden G. Han stannade vid dörren och följde med synbart intresse det lifliga spelet; man spelade Carolina om pennin gar och spelade temligen högt. Efter att en stund hafva åsett spelet, bockade bonden sig och frågade om han kunde få vara med. Frågan väckte mycken munterhet bland de spelande; de sågo först på hvarandra och sedan på bonden, men slutade med att fråga om han hade penningar. Med ett ja vasserra drog han upp en väl späckad plånbok, hvilken naturligtvis gjorde vederbörlig effekt, och inträdde bland de spelande. Då hans tur kom att stöta, begagnade han skaftet af sin piska i stället för kö och misslyckades i hvarje stöt; han förlorade och betalade ett par, tre partier med den lugnaste min i verlden. Pointen hade emellertid för hvarje parti stigit; eggad af medgången och bondens lugna hållning föreslog nu en af de spelande — om på skämt eller allvar, låta vi vara osagdt — att man för nästa parti skulle sätta upp 1,000 rdr. Bonden hade ingenting att invända, men tog af sig ytterrocken och tog sig nu en kö med orden: Nu får ja la lof att försöka med en sånhär käpp, få si om dä går bättre. Bollarna utlades och bonden började partiet och slutade det ock — ty han tog parti å point. Nu blef det oro i lägret. Bonden hade vunnit och skulle hafva sina 1,000 rdr, hvilka också efter många om och men till honom öfverlemnades. Sedan summan. väl blifvit nedlagd i plånboken, påtog han öfverrocken och bockade sig för att gå. Man hejdade honom och frågade, huru det kom sig att han, såsom bonde, kunde så väl bandtera en kö. Jo, svarade bonden, nårja va pojke, så gyckla herra mä mej å kalla mej på spetakel för smarkör. Han lemnade nu med ett illparigt grin det snopna sällskapet med betydligt förstärkt kassa. s rieanska jungfruns torn i Compiegmne. I staden Compicgne finnes ännu qvar en törn-ruin af den kyrka (S:t Jakobskyrkan, uppförd under 12:te och 13:de århundradet), i hvilken Frankrikes berömda hjeltinna, Orleanska jungfrun, anammade altarets sakrament år 1430, samma dag hon vid ett utfall från staden blef tillfångatagen af engelsmännen. Detta höga torn, som bär hennes namn, störtade tillsammans den 4 d:s på morgonen och krossade en del af detnärmast liggande huset vid Jeanne dArc-gatan och hotade flera andra byggnader med undergång. Nyssnämnda hus tillhörde en vinhandlare Grutig, som bodde der med sin hustru och ett flickebarn, som ännu låg i vaggan. Deras sängkammare låg närmast intill tornmuren; vid väggen bredvid denna stod vaggan med barnet, hvaremot det äkta parets säng stod vid motsatta väggen. Barnet brukade sofva oafbrutet från klockan 8 på aftnarna till kl. 8 på morgnarne, men ofvannämnde natt vaknade det häftigt kl. 2 och blef så oroligt, att föräldrarne, hvilka trodde att barnet blifvit illamående, togo det till sig i deras säng. Inom kort somnade alla tre. Men kl. half 5 väcktes de af ett förfärligt brak. Det var det kolossala tornet, som störtade tillsammans. Vaggan, i hvilken barnet för ett par timmar sedan hade legat, var krossad af stenar från tornet och huset; taket i sängkammaren hade störtat in, väggen åt gatan närmast tornet var försvunnen, möbler och fönster krossades och sängen, i hvilken de lågo, öfveröstes med kalk och murbruk, under det att bjelklaget öfver deras hufvuden ännu hängde uppe, färdigt att hvarje ögonblick falla ned och krossa dem; men -både förätdrar och barn voro, såsom genom ett underverk, fullkomligt oskadade och man lyckades att föra dem ur deras farliga belägenhet. Antagligen kommer folktron att tillägga juagfrun af Orleans äran af barnets frälsning; hon var visserligen sjelf aldrig mor, men historien har bevarat många vittnesbörd om hennes kärlek till barn. Sanitär uppfinning. Ett intressant sanitärt försök pågår nu i en af Londons tätast befolkade delar, med ett nytt sätt att fakta gatorna. Uppfinningen består i bruket af en komposition, som innehåller klorka!k och klornatrium och som skall hafva den egenskap att den drager till sig fuktighet ur luften, så att den alltid håller gatorna däfuva och sålunda binder dammet, under det att på samma gång ofvannämnde salter bidraga att neutralisera de skadliga utdunstningarne från orenligheten på gatorna. George Sand uppgifver sjelf att hvart och ett af hennes 57 arbeten inbringat henne ungefär 50.000 francs. Dessutom har hon ensamt för sina dramatiska arbeten uppburit 400,000 francs.