Dagens Nyheter – 18 april 1868, sida 2

sista lefnadstimma. Du skall veta att det är jag som fört Armand hit till Baden; det är mig du har att tacka för att din maka har förälskat sig i honom. För den värjstöt som beröfvat dig förmågan att tala har jag betalt trettiotusen francs... I dag för några timmar sedan sade dig din maka att hennes älskare rest eller skulle resa och att hon aldrig mera ville återse honom. Nåväl — hon har ljugit, hon har med fullt uppsåt bedragit dig. Nu... i denna stund... i rummet här bredvid... ligger Armand vid hennes fötter... De smeka, de kyssa hvarandra. Och hon öppnade plötsligt dörren till salongen och sade: — Se då, herr grefve... se! Och som sängen, i hvilken herr VAsti låg, var placerad midt emot dörren och salongen var klart upplyst, kunde den olycklige se Armand ligga på knä framför Margareta. å gjorde denne man — hos hvilken endast en svag flägt af lifvet ännu fanns qvar — en våldsam, en ytterlig ansträngning: han reste sig i sängen, steg upp på golfvet, gick några steg mot sin maka, som utom sig af förskräckelse höll sig fast vid Armand såsom sitt skydd och stöd, utsträckte handen, likasom ville han förbanna henne, och nedföll död — — — — Damen med svarta handsken skrattade. Grefvinnan skyndade fram till sin man, sökte lyfta upp honom, ropade honom vid namn och lät honom derpå falla tillbaka på golfvet. — Död! mumlade hon förfärad. Men i detta ögonblick inträdde Fulmen i rummet. Hon var blek, och med långsamma, högtidliga steg gick hon fram till Damen med svarta handsken. — Min fru, sade hon, grefve dAsti är död, och således bindes jag icke längre af min ed.