Dagens Nyheter – 15 april 1868, sida 3

ehisler stöflor, på hvilka han erhållit patent, skulle företaga en promenad på hafvets yta, infunno sig den 1 april några tusen af Surderland: (egrefskapet Durham) invånare vid hafsstranden. Det är knappast nödigt att tillägga, det desse nyfikna, efter flera timmars väntan, erinrade sig, hvilken dag det var, och att det plötsligt blef alldeles klart för dem, att någon spefogel narrat dem april. Ett tal af Disraeli. Den engelske premierministern Disraeli utdelade för några dagar sedan belöningar till ett halft dussin unga flickor i en liten obetydlig by i Hampshire, i närvaro af ett halft tjog bönder. Hela högtidligheten hade nästan en privat karakter och det var med knapp nöd, som en tidningsreferent hade fått tillstånd att öfvervara sammankomsten. Denne referent hade rest dit från London i hopp om att kunna meddela tidningarne ett tal af premierministern. Disraeli fullgjorde sitt värf med mycken nedlåtenhet och godmodighet; men till referentens förtviflan afslutade han mötet utan ens ett spår af något tal. Journalisten kröp då fram ur sin vrå i samlingsrummet och skyndade fram till ministern, som just stod i begrepp att gå sin väg. Jag ber tusen gånger om förlåtelse, sade han, men det kan omöjligen gå för sig på detta sätt. Hvad menar ni dermed? frågade statsmannen förvånad. Ni har ju alls icke hållitnågot tal! Jag har med snälltåget rest hit från London för att stenografera ert tal, och ett tal måste jag ha att referera, vore det än aldrig så litet. Premierministern smålog. Ja, är det absolut nödvändigt, så är det en annan sak! Han återvände nu till sin plats och talade under en qvarts timmas tid om unga damer i allmänhet och de unga damerna i Hampshire i synnerhet. En ovanlig gästroll spelade en sångare i Mannheim för någon tid sedan — inför en jury. Historien är följande: Sujetterna vid dervarande teater äro pensionsberättigade efter 10 års tjenstgöring. Basisten Becker uppsades af teaterdirektionen några månader före det tionde årets utgång, på den grund att han skulle hafva förlorat sin röst, och i och med detsamma var han naturligtvis sin rätt till pension förlustig. Han anförde emellertid klagomål inför storhertigliga hofrätten i Mannheim och denna myndighet resolverade, att frågan skulle underställas enaf -sakkunnige män bestående jurys bedömande. Till -medlemmar i juryn utsågos teateroch musikdirektörer från Mainz, Darmstadt och Wiesbaden. Denna jury sammanträdde den 28 sistl. februari. Hr Becker ålades att sjunga Sarastros parti, förklarades ännu hafva sin röst i behåll och återinsattes i alla sina rättigheter. Auber har i sitt musikbibliotek samtlige sina egna bandskrifter till hans partiturer, dyrbart inbundna och ordnade i tidstöljd, från hans första opera (4Soldatlifvet) till hans sednaste (Lyckans första dag). .Då han ingår i underhandling med en förläggare om utgifvandet af någon ny opera, är alltid hans första vilkor, och ett som går framför alla penningfrågor, att han skall hafva sitt manuskript åter så snart partituret är kopieradt. Herr Leon Escudier, förläggaren af Lyckans första dag, har naturligtvis måst ställa sig detta vilkor till efterrättelse. Också en utväg. En ärbetare blef häromdagen i London häktad och förd till polisen derför att han med flit slagit sönder en gaslykta. Orsaken till detta sitt ofog, förklarade han sålunda, att han för ögonblicket icke hade något, hvarmed han kunde uppehålla ifyet, derför att han oförmodadt blifvit uppsagd rån sin anställning, men att han visste att han om fjorton dagar skulle blifva hjelpt. Polismästaen dömde honom till åtta dagars fängelse. Åh sära hr polismästare, låt mig få fjorton! itropade arbetaren. Men öfverhetspersonen var obeveklig. . Sndeskådaren. En lustigture, som påstod sig hafva sett ett spöke, blef frågad kors och tvärs af de personer, för hvilka han beättade sin underbara historia. Bland andra örsök att upptäcka hans osanning, frågade nåson hvad spöket sagt till honom. Huru skulle ag förstå hvad det sade, svarade berättaren, ni vet, att jag ej är hemma i något af de döda pråken. Småplock. — Ett genom sin enkelhet rörande testanente har nyligen blifvit upprättadt af en tysk pastor Holzapfel i Reifnitz. Det bestod i sin .elhet af följande ord: Min själ åt Gud, min iropp åt jorden, min egendom åt vårt hospital ör döfva och stumma. Vid testators död beanns denna hans egenlom uppgå till 70.000