Dagens Nyheter – 15 april 1868, sida 3

er. Vi äro här på tu man hand, jag har en dolk och ni har ingen sådan. För öfrigt är jag större och starkare än ni, jag är en flicka af borgerlig härkomst och har så mycken kraft i fiograrne att jag nyss utan minsta svårighet skulle ha kunnat strypa er, om jag velat... Ert lif är således i mitt våld... — Min kära mamsell Fulmen, yttrade Damen med svarta handsken i hbögdragen ton, om er Armand älskade er, skulle jag icke beröfva er honom. —Jag vill också veta, fortfor Fulmen, som blifvit retad af denna föraktliga ton, hvad ni gör här, hvarför ni håller er dold, och hvilket hemlighetsfullt mål ni eftersträfvar. — Aha! hånade Damen med svarta handsken ; det är en bekännelse ni fordrar af mig. — Ja, just en bekännelse. Damen iakttog en stund tystnad, hvarefter Fulmen: till stor förbittring hörde henne åter utbrista i ett gäckande skratt. — Min fru! ropade dansösen i vredesmod, akta er! — Hvad behagas? — Om ni icke genast omtalar hvad jag förklarat mig vilja veta — så dödar jag er. Damen mätte Fulmen med blicken. Ett försmädligt löje krusade hennes läppar, och dansösen höjde sin dolk, som hon för ett ögonblick hade sänkt. — Nåväl, jag skall tala, svarade Damen med svarta handsken... Men innan jag afger min bekännelse vill jag förutskicka en anmärkning som ni torde taga i betraktande. .— Som ni vill, men skynda er, sade Fulmen, som icke förstod hvarthän hon syftade. — Ni sade mig nyss att vi äro ensamma, att ni är stark och jag svag, att ni har en dolk under det att jag ärfflvapenlös... — Jaha, sade Fulmen.