Dagens Nyheter – 15 april 1868, sida 3

— Såtedes har ni i denna stund mitt lf i era händer! — Det kan icke nekas. — Men... ni älskar Armand? Fulmen spratt till. — Och jag älskar honom icke... Jag vill upplysa er, fortfor den obevekliga damen, att i samma ögonblick som min slat major Arleff upptäcker att jag blifvit mördad, kommer har att genast med en förgiftad knif genomborra Armands hjerta; detta är en öfverenskommelse oss emellan. Fulmen utstötte ett anskri, hvarpå damen svarade med skratt. — Ni finner häraf, sade hon, att jag i sjelfva verket har större makt öfver er än ni öfver mig; ty ni kan visserligen döda mig, men jag förmår i stället taga den mans lif, som ni älskar och som naturligtvis för er är af vida större värde än mitt lif är för mig. — Ni har rätt, hviskade den besegrade Fulmen, i det hon sänkte hufvudet. -— Ni har velat höra min bekännelse, återtog den hemlighetsfulla qvinnan. Nåväl jag skall inviga er i mina hemligheter, jag skall säga er allt; ty jag är trött vid att oupphörligen träffa er i min väg. Ehuru ni icke mäktar omintetgöra mina planer, är ni dock alltid ett hinder, som bör undanrödjas... Ni håller den unge Armand här, under det att han beherrskas af en mäktig, oöfvervinnelig lidelse, hvars föremål jag är. Ni har icke det ringaste välde öfver orom; deremot är han min slaf. Ni bör således inse att det vore en galenskap af er att söka beröfva mig honom mot min vilja... Som sagdt, jag vill gifva er del af min hemlighet, ty hans lif ansvarar mig för er tystlåtenhet, och när ni hört mig, skall ni icke längre vara min fiende. — Aha! utbrast Fulmen.