Dagens Nyheter – 9 april 1868, sida 2

Sammansatta bankooch lagutskottet har afyrkt Difall till denna motion, som afsåg att rypa sedelutgifningsrätten. Första kammaren har godkänt utskottets uttande och sålunda uttalat sig för sedelutgifngsrättens fortfarande. Motionen kunde derter ej leda till något praktiskt resultat vid enna riksdag, men landtmannapartiet i andra ammaren, som anser de enskilda bankerna och eras sedelutgifningsrätt vara en hufvudanleding till en del landtbrukares iråkade betryck ch till svårigheten för dem att få låna penninar, ville begagna motionen till anledning för en pinionsyttring mot bankerna. Härom uppstod går förmiddag i andra kammaren en strid, som arade med mycken liflighet från kl. 10 till kl. a till 4. I diskussionen deltogo icke mindre än tjugo alare, hvilka grupperado sig omkring trenne neningar: afslag å betänkandet och bifall till notionen, bifall till betänkandet och detsamnas återförvisande till utskottet. För den första meningen yttrade sig motionären och hr Wigardt, utan att vinna understöd af någon anvan talare. För bifall till utskottets hemställan yttrade sig hrr Oeklind, Ahlgren, Lindström, Gripenstedt, Aug. Andersson, v. Troil, Björck, O. A. Larsson och Hierta. Då vi ej hafva utcymme nog att kunna redogöra för alla talarnes anföranden inskränka vi oss attåterge hufvuddragen af de vigtigaste. Hr Gripenstedt började sitt anförande med att uttrycka sin förvåning deröfver, att ett förslag af så ingripande beskaffenhet, som motionärens, saknade hvarje tillstymmelse till utredning. Motionären hade nemligen till en början talat om användandet af bankovinsten och derefter utan någon synbar anledning kommit till det slut, att de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt borde upphöra. Detta sätt att bohandla vigtiga frågor var, enligt tal:s förmenande, mer än någonting annat ett bevis derpå att vi i parlamentariskt hänseende befinna oss om icke just i sjelfva barndomen, så dock endast i ynglingaåldern, då man tilltrodde sig så handlöst och utan all utredning kunna framkasta en vigtig fråga och få henne afgjord. Utskottets enda skäl att en sådan åtgärd; som den föreslagna, ej borde vidtagas, utan att på samma gång bereda andra utvägar för tillgodoseende af landets behof af rörelsemedel, vore mer än tillfylest. Ett annat, lika kraftigt skäl, kunde också läggas dertill, nemligen att man borde undvika rubbningar i den financiela lagstiftningen. Tal. uppdrog härefter en historik af denna och visade hvilka omkastningar densamma till följd af den vexlande opinionen hos rikets ständer varit underkastad ända till 1862 års riksdag, då nu gällande banklag antogs. Då kunde man ej få denna lag nog fri, man ville knappt medgifva regeringen pröfningsrätt. Till och med förlidet års riksdags jordbruksutskott hade bland sina postulater framställt, att banklagstiftningen borde vara grundad på större frihet, att de enskilda bankerna borde inlösa sina sedlar med klingande mynt samt att de skulle vara underkastade en större kontroll. Tal. måste derföre uttrycka sin förvåning deröfver, att vinden nu så hastigt vändt sig, att man ej visste huru man skulle kunna täfla i anlopp mot de enskilda bankerna. Någon orsak till denna omkastning vore svår att upptäcka, ty tal. visste icke att bankerba nu gjort sig skyldiga till några giltiga anmärkningar. En annan talare (grefve Posse) hade visserligen vidrört tvenne olägenheter som vore förenade med de enskilda bankernas sedelubgifningsräbtt, nemligen att dessa vore oberoende af riksbanken samt ätt de i förhållande till sina kassor hade för stora å vista förbindelser, men dessa farbågor hade ju funnits lika väl förr som nu. Erfarenheten hade likväl ådagalagt, att de enskilda bankerna, äfven under tillämpningen af fribetens grundsats, icke utsträckt sin sedeltutgifning utöfver tillbörlighetens gränser. De hade nemligen rättighet att utgifva sedlar till ett belopp af 30 millioner rdr, men för närvarande hade de ej mer än 30 millioner rdr utelöpande. Tal. anställde härefter en jemnförelse med de skotska bankerna, som enligt någras utsago skulle ega evt så stort företräde framför de svenska, och visade att de svenska bankerna tvärtom egde det mest afgjorda företräde framför de skottska, såväl hvad kontrollen och säkerheten som allmänhetens beqvämlighet beträffade. Hvad som dock, enligt talarens omdöme, afgjorde de enskilda bankernas stora nytta vore den stora roll de spelat vid kapitalbildningen. För att sparsamhet skulle kunna uppkomma vore det nödvändigt att den stora massan af folket skulle vänjas vid att ega förtroende för några, som upptoge deras besparingar. De enskilda bankerna, som i detta afseende tagit initiativet, EN es RES börja lefva med i verlden och att genom förARD RR