Dagens Nyheter – 9 april 1868, sida 2

sednare skulle få i uppdrag att arrangera en välsmaklig aftonmåltid; och innan Armand lemnade sin far, bad han denne besöka Fulmen på eftermiddagen och taga henne med sig till den trefliga ungkarlsbostaden, som en längre tid varit öfvergifven af sin egare. — Jag vill bereda min älskliga väninna en angenäm öfverraskning, sade han. Och han red bort. Öfverste Leon, som länge varit djupt bedröfvad, började åter hoppas. Han skyndade till Fulmen, och på utsatt klockslag infunno de sig i hotellet vid Chäillot-gatan. Men Armand, värden sjelf, kom icke. De väntade till midnatt — han syntes ej till. Hvad hade då händt? Jo, ödet hade velat att han ännu en gång skulle sammanträffa med Damen med svarta handsken. Han kom ridande på en af de större gatorna, då han mötte en resvagn, i hvilken ett ensamt fruntimmer åkte. Armand igenkände sitt hjertås herrskarinna... Damen med svarta handsken hade, såsom läsaren torde erinra sig, tillsagt Fulmen, att hon, itall hon älskade den unge mannen och ville hans väl, skulle noga vaka öfver att han ej ånyo råkade i hennes — damens — väg. Det var verkligen den mysteriösa qvinnans mening att icke vidare begagna Armand såsom verktyg för sina planer. Hon hade icke kunnat undgå att märka, det den unge mannen, ehuru son till en stor brottsling, sjelf var hederlig och god; och hon hade tyckt synd om honom. Hvad Armand sjelf angår, kände han nog att skiljsmessan från Damen med svarta handsken skulle komma att kosta mycket på honom och att han aldrig skulle kunna glömma henne. Men Fulmens råd, böner och förmaningar hade ieke heller alldeles förfelat att göra verkan; och Armands härofvan omtalade beslut ätt åter