Dagens Nyheter – 7 april 1868, sida 2

— Nej. Hon lemnade för ett ögonbliek sängen, drog Germain med sig in i fönstersmygen och gaf honom med låg röst några befalningar. Germain skyndade ut ur rummet. Under tiden hade majoren tillredt en dryck, hvilken den sårade med begärlighet slukade. Derefter satte sig begge, iakttagande tystnad, vid kaptenens hufvudgärd. Hector Lemblin sökte förgäfves framstamma några ord, hvarunder hans ögon fästades på den unga qvinnan med ett-obeskrifligt uttryck af kärlek och förtviflan. Man tyckte sig se en fördömd vid paradisets port, hvarigenom han ej fick intränga. — Ack, min stackars kapten, sade slutligen Damen med svarta handsken, i det hon på honom fästade denna kalla och allvarliga blick, som redan så många gånger förut förskräckt Nonom, jag har i natt haft ett förebud om ert öde... Den sjuke gjorde en rörelse. Hon fortfor: — Er -hustra bar visat sig för mig... hon bar en hvit klädning... och på hennes hals syntes blodiga märken efter fingrar... Vid dessa ord sökte kaptenen resa sig för att tala och ådagalade en häftig förskräckelse. I detta ögonblick ljödo i det angränsande rummet snabba fotsteg, och! derefter hördes Germain utropa: — Men hvart ämnar ni er då, min herre? — Jag vill, svarade en röst, träffa denne man som utmanat mig... jag kom för sent till mötesplatsen, men det var icke mitt fel. Derföre har jag också kommit hit... jag vill slåss med honom! — Det är Armand, sade Damen med svarta handsken, i det hon gjorde ett teoken åt major Arleff, som genast gick ur rummet och lem