Dagens Nyheter – 7 april 1868, sida 2

vårt.skarpskytteväsende. -Att skarpskytteideen hos oss ännu ej fått den utbredning och vunnit den anklang, som den förtjenar och otvifvelaktigt en gång skall få, ansåg talaren ligga för öppen dag, liksom några härtill mycket medverkande orsaker. Dessa orsaker voro att främst söka deri, att man velat göra skarpskyttarne till soldater, d.v.s. sådana dessa bildas till krigare efter nu gällande reglementariska föreskrifter angående exercis och manövrer. Den reglementsanda, som sålurda från början ingjutits hos våra skarpskyttekårer, hade icke endast blifvit förlamande och tröttande för skarpskyttarne, utan äfven ekonomiskt betungande, ty derigenom hade uppstått behofvet af uniform — och utgiften för en sådan har ofta för mången varit ett oöfverstigligt hinder att ingå i ledet. En af menniskans heligaste pligter är fosterlandets försvar, och den fylles icke utan uppoffringar; men det är nödvändigt, i synnerhet vid bildandet af ett frivilligt nationalförsvar, att de offer, hvarje enskild underkastar sig i detta fall, icke slösas bort, utan användas på möjligast bästa sätt till gagn för fosterlandet. Skarpskyttarne offra sin tid och sina krafter: — hafva dessa blifvit hos oss använda på ändamålsenligaste sätt? Den kritiska granskning, talaren underkastade nu gällande exercisreglemente för svenska-armån, efter hvars föreskrifter skarpskyttarne öfvats, innebar det kraftigaste nej på denna fråga. Hvad detta reglemente beträffar, så säger det först och främst huru soldaten skall stå: med fötterna bildande en rät vinkel. -Om-en sådan ställning från barndomen inläres, att den blir vana, så är ingenting derom att säga, -men att vilja tvinga gamla karlar att hålla sina fötter i en viss för dem ovan ställning, blir ett tvång som tröttar. — Huru är icke vidare en så enkel sak, som att lyfta geväret några tum från mar-, ken, gjord invecklad och -svår genom åtskilliga tempo? Krigsmannen får dessutom icke på vanligt sätt fatta geväret med handen, utan det skall ske med ett så våldsamt slag, att geväret gifver ljud; och på lika sätt tillgår det vid öfriga handgrepp. Röster hafva visserligen höjt sig mot detta sätt att fatta skjutvapnet, men det har skett af ömhet — för geväret, som deraf -ansetts taga skada. Om samma sätt att taga en sak skulle användas i det dagliga lifvets många bestyr, visst skulle det anses för löjligt och dessutom ofta blifva ganska kostsamt! Hvyarför kan en soldat ej få taga en sak på samma sätt, som en vanlig menniska? — Huru befängd är icke helsningen! För att visa en aktningsbetygelse möt en officer tvingas karlen att presentera baksidan af sitt gevär, med hvilket han för öfrigt skymmer sitt ansigte vid helsningen! — Och hvad föreskrifver icke reglementet med afscende på soldatens hållning i ledet! Icke nog med att han skall stå styf och rak, eller i en allt annat än för honom naturlig och ej tröttande ställning; han får dessutom icke röra en led, utom på gifvet kommando af befälet. Detreglementariska pedanteriet har i detta fall gått så långt, att soldaterna blifvit som viljelösa maskiner, som djur, ja, ställda under djuren till och med, ty man fordrar icke af kavallerihästarna hvad man ålägger soldaterna, nemligen att stå orörliga. En rysk prins, såsom högste befälhafvare i Polen, hade visserligen gjort försök att skrifva ett strängt reglemente för kavallerihästarna, att de ej skulle få röra på hufvudet eller skrapa marken med hofven etc.; men polska hästarna voro omedgörligare än polska folket. De argaste exercisvurmar hade måst erkänna, att ifrågavarande prins gått något för långt; vanligt klokt folk sade att han var galen. Och marschen! Hvilken ängslig noggrannhet deri att en linie under marsch hålles rät, och att hvarje karl går rak och spänd! Häri anser sig visserligen pedanten fira vackra triumfer, men truppen vinner deremot inga sådana i rät linie, enligt reglementet, ty en sådan kan ej twänkas tillsammans med en batalj, lika litet som man i drabbningens hetta kan eller bör lägga vigt på om soldaterna stå med fötterva i rät vinkel. Och likväl är stridsfältet målet för soldatens bildning: att han der skall kunna försvara sig som en man och ej stå redlös mot fienden! — Så genomgick talaren exercisreglementet punkt för puukt och visade, att dess bestämmelser äro alltför abderitiska för vår tid, gamla qvarlefvor från det årbundrade, då man mindre än nu visste och förstod att tid är pengar och att de ofördröjligen böra de förändras, emedan genom deras fortsatta tillämpning största delen af de uppoffringar, landet gör genom sin armå, gagnlöst förslösas i onyttigt prål på paradfältet. Vi hinna, tyvärr, ej redogöra för det, som oss syntes, särdeles enkla och praktiska förslag till reglemente, talaren framställde som tillräckligt