Dagens Nyheter – 28 mars 1868, sida 2

Riksdags-Nyheter. Handelsoch Sjöfartsfonden. Vi meddela här slutet af hr Nils Larssons anförande i andra kammaren vid öfverläggningen om anslaget till ofvannämnde fond: Det var Gustaf III som, några få år efter enväl: dets införande, först beträdue denna väg, att gepom ekonomisk lagstiftning påbjuda en allmän beskattning; men oaktadt sitt envälde, hade han dock icke, enligt grundlagen, någonting att skaffa med beskattningsrätten, bvilken fortfarande låg i ständernas hand. Samma bana fortsattas af följande regenter ända till 1835, men den kunde naturligtvis efter 1809 873 regeringsform icke vara mera laglig än förut. År det sålunda, såsom jag tror, odisputabelt, att den rätt att bestämma dessa afgifter, som en talare påstått hafva tillkommit konungen grundlagsenligen icke fanns till, så är det också gifvet, att de rättieheter, kom derifrån deduceras, ej heller i verkligheten exittera; och jag håller så mycket mera på denna sats, som jag fruktar att man med den moteatta å en falsk grund byggda åsigten skulle kunna komma derhäv, att äfven i åtskilliga andra fall riksdagen ej skulle fritt få besluta irena statsregleringsfrågor. Nu framhåller man vidare, att vid 1856—1858 årens riksdag den förändring vidtogs, att till handelsoch sjöfartafonden icke vidare skulle utgå någon särskuid afgift, utan istället ett visst anslag lemnas af tullmedlen. Det är bestärmmelserna om denna förändring, som man pu vill förmena utgöra ett kontrakt emellan regvringen och repregentationen, hvilket ej skulle kunna ensidigt rubbas af den sednare. Jag ber emellertid få fästa uppmärksamheten derpå, att i de omförmälda bestämmelserna icke ingår något vilkor om en förbizdelse för representationen att allt framgent Jåta detta anslag utgå till handelsoch sjöfartsfonden, och detta skall man tydligare finna, om man dermed jemför det beslut, som vid samma riksdag fattades om regleringen af tolagen, hvarom det bestämdt föreskrefs, att någon ändring iregleringen icke får ske utan konungens och representationens sammanstämmande bifall. Hade meningen då varit att för framtiden binda representationen äfven i fråga om anslaget till handelsoch sjöfartsfonden, så är det alldeles gifvet att ett dylikt förbehåll, som det nyssnämnda, icke skulle hafva ansetts öfverflödigt. I öfrigt torde det tillåtas mig erinra, att, såsom redan förut blifvit acmärkt, vår grundlag icke tilllåter regeringen och riksdagen eller de båda statsmakterna att, ifråga om några ömsesidiga förhållanden, hvilka afse rätten att beskatta svenska folket, ingå konotrakter eller uppgöra andra bestämmelser, som skulle gälla för längre tid, än den närmast förestående statsregleringsperioden. En öfverenskommelse, som skulle sträcka sina verkningar längre in i tiden, kan icke åvägabrivgas annorlunda än genom en grundlagsförändriog i den ordning och form, som grundiagarne sjelfve föreskritva. För mig är det således alldeles klart, att hvad rättsfrågan beträffar, inga betänkligheter kunna förefipnas för godkännande af statsutskottets förslag. Men nu vill jag se till, hvilka behof, som kunna förefionas för denna fond och huru stort anslaget till densamma således behöfver vara. Redan i min motion, bar jag anställt beräkningar i detta hänseende, och dessa äro grundade på offi.ciela handlivgar, zemligen på de stater, hvilka på nådig befallning upprättats af konvoj-kommissaria410t. Dessa stater upptogo inga andra utgifter än