Dagens Nyheter – 28 mars 1868, sida 2

följeslagerska stego uppför den till terrassen ledande trappan, var den lilla farkosten försvunnen i dimman. På trappans öfversta steg stod en man; denne var kapten Lemblin. Armand qvarstannade på stranden, så länge han med ögonen kunde följa den lilla båten, hvarefter han återvände till stället der han bundit sin häst. Man måste sjelf hafva återkommit ifrån det första kärleksmötet, i sin hand hafva slutit den qvinnas, hvilken man så länge fåfängt förföljt och drömt om, hafva, berusad af hennes stämma och leenden, tillbragt en timma vid hennes fötter, för att kunna fatta hvilken glädje och hänryckning den unge mannen erfor, då han, kastande sig i sadeln, utbröt: — Hon älskar mig, hon älskar mig! Då Armand kom hem, mottog den trogne tjenaren hans löddriga häst, hvarefter den unge mannen genom trädgårdsgrinden styrde kosan till sitt rum, hvarvid han likväl genom ett felsteg gjorde buller i trappan. Då han gick förbi öfverstens dörr, hördes denne yrvaken ropa: — Hvem der, hvem der? Med tillbakahållen andedrägt och ljudlösa steg smög sig Armand in i sitt rum, hvars dörr han lemnat öppen. En timma derefter var Armand, trots ordspråket att sömnlösheten sitter vid de älskandes hufvudgärd, djupt insomnad och drömde om Damen med svarta handsken så länge, att klockan slog tio innan han vaknade. Då Armand öppnade ögonen, såg han sin far sitta i ena ländstol bredvid sängen. Öfversten betraktade sonen med blickar, i hvilka ömhet och oro stodo att läsa. o— Det vore verkligen, sade han i en glädtig ton, som likväl förrådde en viss oro, synd