Dagens Nyheter – 17 mars 1868, sida 2

utt kläda Shakespeares mästerverk i musikalisk rägt, men allt tvifvel försvann allt eftersom epresentationen fortgick. Bifallet var alltjomt stigande och kulminerade i vansinnighetssceen i fjerde akten, der alla voro likasom utom ig af bänryckning öfver Christina Nilssons sång som ÖOpheli2, och der det icke fanns blommor 10g, hvarmed man kunde fira den nordiska skönneten. Hvad libretton beträffar, så hafva dess jörfattare sökt att så mycket som möjligt framnålla de momenter i dramat, hvilka bäst egna sig för musikalisk behandling. Att de dock icke visat mycken vördnad för Shakespeare, kan man sluta deraf, att de låtit både Polonius, Laertes, Gertrud och Hamlet behålla lifvet. Den sistnämnda blir i operan Claudii efterträdare på Danmarks konungatron. Musiken berömmes allmänt. Isynnerhet skildras första, andra och fjerde akterna såsom utmärkta. Den scen i sistnämnda akt, der den vansinniga Ophelia kommer in omgifven af bygdens unga flickor och sjunger en sång, till hvilken kompositören begagnat en svensk melodi, lärer vara af den mest gripande verkan. Christina Nilssons utförande af Ophelias roll lofprisas såsom någonting alldeles fulländadt. Så yttrar t. ex. Prevost i tidningen La France, efter att hafva framhållit det vanskliga, ja nästan omöjliga i att framställa vanvettet på scenen: En qvinna, hvilkens talang och hela personlighet äro fulla af behag, renhet och poesi, har nyss utfört detta underverk. Utan gester, utan rörelser, blott genom blickens trollkraft, genom stämmans makt, genom ställningens rörande behag, har Christina Nilsson gifvit af Shakespeares Ophelia en framställning, mera ideel kanske än skaldens genius anat. Heder åt den framstående skådespelarskan, den högt begåfvad2 konstnärinnan! Hennes debut på stora operan har på samma gång varit en triumf och tillvunnit henne allas sympati. Hvilken rörelse låg det icke också i det bifall, som följde vansinnighetsscenen! Det var entusiasm, hänryckning, och när jag underlåter att begagna uttrycken furore och fanatism, så sker detta blott emedan jag fruktar att förändra den moraliska karakteren i den vidunderliga lycka hon gjorde. Hennes skönhet, hennes fina behag, hennes skandinaviska drag, hennes talang — allt samverkade till det vackra resultatet, som försatte publiken i exstas och kom hennes lärare att gjuta glädjetårar. — Tidningarne Le Nord, La Patrie m. fl. uttömma sig äfven i loford. Applåderna efter 4:de akten varade nära på en fjerdedels timma, säger Le Nord. Dagligt Allehandas pariserkorrespondent skrifver om generalrepetitionen af IHamlet, till hvilken ett stort antal personer, hvaribland många skandinaver, voro inbjudna, följande: Det kan icke lända till att nedsätta Ambroise Tbomas musik, om väl månzen tyckte, att ,Näckens polska, som Ophelia sjuoger i sitt vansinne, då hon, flytande som en Näckros på vågen, bortföres af strömmen, var den vackraste melodien i operan. Man kan med studium, smak och godt förstånd göra vacker musik nog, utan att derför dikta som Näcken sjelf. Ni påminner er måhända, att Upsalastudenterpa här sjöngo Näckens polska och att Ambroise Thomas satt som ordförande bland prisdomrarne. Måhända var det då, som deuna tanke föädes hoz honom; måhända ock att denna melodi var honom redan förut bekant, eller att möjligen hristina Nilsson fört med sig denna hemlandston, för att deri utandas den sista gucken ur Ophelias brustoa bjerta. Operan mottogs med mycket bifall redan från första akten, der Faure som Hamlet firade en stor triumf. Faure är en verklig konstnär, kanske den ende vid kejserliga operan, som strängt taget förtjenar detta namn. Vill ni göra er ett begrepp om hans Hamlet, 8å tänk er något midt emellan Swartz och Ariberg! Der har ni det på pricken. Första akten utmärker sig för öfrigt för en utmärkt vacker borgdekoration i spökscenen. Intresset höll sig ganska väl uppe genom de tre första akterua, tilidess det i den fjerde öfvergick till en stormande förtjusning vid den välförtjenta triumf, som vär lindsmarninna der firade i vansinnighetsscenen. Caristina Nilsson har med denna afton besegrat icke blott dem, som betviflade benneg fysiska krafters tillsäcklighet för en framgång på stora operan, utan äfven dem, som med bästa vilja icke i hennes föregående prestationer kunnat ge en tillfyllestgörande grunda för det stora konstaärsnamn hon redan eger. Det är i fullkomlig öfverensstämmelse med operans natur, att Ophelias drunknande, scm hos Shakespeare endast berättas, här försiggår på teatern. Såsom dekoration och sceniskt arrangement är detta ett verkligen poetiskt mästerstycke. Det påminde om en tafla af de la Roche: en qvinna, en martyr, gora likeom i elummer hvilar bakåtlutad på vågen med armarne i skötet. Så bortföres Ophelia af strömmen, lekande med sina blommor och Bjungande sin sång stilla, stilla i klockrena toner, tilldess hon försvunnit. Denna scen föregås af en lång balett med kostymer, till en del ganska troget efter nordiska folkdrägter. — — rn mm MM EF