Dagens Nyheter – 6 mars 1868, sida 2

Från diskussionen om dödsstraffet i Amdra kammaren. Hr Blanches anförande: Vid alla de tillfällen jag deltagit i diskussion, örande denna stora kulturfråga, har jag återfunsit samma anmärkningar mot dödsstraffets afskafande och alldeles samma svar eller vederläggninjar, utan att de inverkat på hvarandra: det har varit som en diskussion meilan döfva. Men deruti ifverensstämmer man dock, att det förnämligast ir från sedernas ståndpuakt man bör skärskåda lödsstraffet, och då har jag frågat mig sjelf: står let sämre till med gederna i mitt fädernes!land än . da länder, som afskaffat dödsstraffet? Jag känner pj folklifvet i Portugal, der detta straff ej finnes, men hyser ingen öfverdrifven föreställning om iberiska halföns kultur. Men i Toscana, som likaledes ur sin straffiag utplånat dödsstraffet, har jag länge uppehållit mig och derunder besökt dess landsbygder, i sällskap med personer, som kunnat upplysa mig om hvarjbanda, och jag har häpnat öfver den råhet och okunnighet jag fann rådande der. Dess fordna suveräner, gom gjort allt för palatsen och intet för hyddorna, höjde konsten till skyarna och trampade menniskan i dyn. Jag fann skolor, der ic:e ens läraren kunde läsa och skrifva. Hela undervisningen bestod i föredrag och upprepande af de befängdaste legender, oc2r detsamma fann jag i flera andra länder, så att för hvarje gång jag åter satte foten på mina fäders strand stärktes jag i min öfvertygelse, att, om jag undantager Sctweiz och några tyska stater, jag icke funnit någon befolkning i allmänhet så kunnig och upplyst som vår. Och ett sådant folk skulle icke vara moget för mildare och menskligare lagar! Och om några grofva brott der kunna åberopas, skola då dessa undantagsfall gälla som regel för lagstiftningea? BSannt är att dödsstraffet hos 033 endast qvarstår som alternativ. Men det står dock qvar, och schavotten, äfven när den står tom, blir för et sådant folk en vanheder. Eget är att samtidigt med de filantropiska id6erna, som, utgångna från Nordamerika, togo fart öfver Europa, uppträdde i Frankrike en genialisk men mörk skola, hvars fader Balzac var. . Jag nämner detta derföre att en utmärkt statsman och talare, under sitt förevar för dödsstraffet, åberopat ena af denna skolas koryfeer, Alphonse Karr, glad bumorist i sin ungdom, men genom sir senare verksamhet tillhörande denna skola. Det är idel nattstycken der, rikt stjernbeströdda utan tvifvel, men fonden alltid mörk. Man är då icke så nogräkaad på en galzse mer eller mindre, och sjelfva bilans blodröda sken biir blott ena prydnad mer. Detginge väl ändå an om denna skola endast fångade humorister; men hon fångar äfven de minst humoristiska varelser i verlden, rättsjärde och filosofer, af hvilka vi ha några här. En af dem söker trösta oss dermed att det endast är kroppen som aflifvas, men icke själen, och han har rätt, om man ej tager i beräkniog den lifdömdes djupa dödsångest och de långa själsqvalen, ett förfärligt plus som gör staten till en vida kallare och grymmare mördare, än den mördare som skall aflifvas. Man har också till stöd för dödsstraffet åberopat en anvan auktoritet, Napoleon I. Men den, som rest hekatomber af menniskolik, den som grusat hela städer, seklernas verk, och gköflat Europas fruktbaraste fält till milliovers nöd och elände, han blir ett dåiigt vittne i en sådan sak, ett vittne, som utan svårighet kunde jäfvas vid den ringaste häradsrätt. Han har yttrat: cAdeimod mot brottet är omensklighet mot gambället,. Deraf uppstår den frågan: Är då lifstidsfängelse ett ädelmod? Napoleons egna själsgqval på S:t Helena torde vara den skarpaste pro: test mot det ädelmod som dömde bocom att långsamt dö på en klippa i Oceanen. Här i denna kammare ha två talare, som begge talat för dödsstraffet, röjt rakt mo:satta åsigter om lifstidsfängelset. Den ene fioner lifstidsfängelset ganska NEN