Dagens Nyheter – 6 mars 1868, sida 2

— Ni skall laga så att vi värdigt kunna emottaga dem. — Ja, herr kapten, svarade intendenten, bugande sig. Kaptenen begaf sig till en stor salong, hvilken genom glasdörrar stod i sambaud med en gammal altan, hvarifrån man genom en trappa kunde komma ned till den klippiga hafsstranden. Kaptenen gick ut på altanen, mot hvars bröstvärn han stödde sig på armbågarne. Nu bestormade honom on hel verld af minnen. Vid hans fötter ljöd dyningarnes eviga och entoniga brus. Mellan oceanen och honom syntes den branta slingrande gångstig, på hvilken han fordom hvarenda natt skyndat att i sina armar sluta sin älskade Martha, som orolig och darrande afvaktade hans ankomst. Då var kaptenen lycklig. Lefvande i det flydda, som ännu tycktes le emot honom, glömmande den nuvarande sturden med dess frätande qval, tillbragte Hector sålunda, med hufvudet hvilande mot händerna, tvenne långa timmar. — 0, Martba, Martha! mumlade han flere gånger med förtviflan. Liksom lydande en utaf dessa ögonblickliga och förfärliga ingifvelser, hvilka ofta sprida ett klart sken i den mest förvirrade bjerna, reste han sig hastigt och sade med häftighet: — Nej, nej! de få icke före mig inträda Marthas rum. Hvem vet?... Han började darra. . — Hvem vet, fortfor han, om jag icke har efterlemnat något spår, som skulle kunna röja mitt brott ?... Blek af förskräckelse, lösryckte sig kaptenen ur sina tankar, lemnade altanen och fattade häftigt klocksträngen i salongen. Kammartjenaren infann sig. (Forts.)