Dagens Nyheter – 5 mars 1868, sida 1

tycktes mig att han kastade en sista blick på det ställe i skogen, der den besynnerliga varelsen nyss visat sig. — Sällsamt i sanning, inföll kapten Hector Lemblin, på hvilken denna berättelse gjorde ett djupt, för honom sjelf oförklarligt intryck. Majoren återtog: — Jag trodde mig böra iakttaga den tystlåtenhet, generalen ålagt mig. De soldater, som bevittnat det ovanliga uppträdet, kunde icke tala franska och således hade ingen annan än generalen och jag förstått hvad den unga och vackra qvinnan sagt. Under hela den tid, expeditionen varade, ställde jag aldrig till generalen en fråga, jag yttrade icke ens ett ord, som hade afseende på det hemlighetsfulla mötet. Sex månader sednare voro vi återkomna till Petersburg, och generalen erhöll ordres från sin regering att genast lemna Ryssland och öfvertaga befälet öfver en del af trupperna i Afrika. På den tiden var han ännu blott brigadchef. Dagen före sin afresa inbjöd han mig genom en biljett att dricka th6 hos honom. Han bodde då vid stranden af Newa. I biljetten stod att han hade en hemlighet att anförtro mig. Klockan åtta på aftonen infann jag mig hos generalen. Han var ensam och väntade mig. Aldrig hade jag sett honom mera dyster och tankfull. Han räckte mig sin hand och tryckte hjertligt min. — Hör mig, sade han, vi äro just icke särdeles gamla vänner, och dock tror jag mig kunna räkna på ert minne... — Ah! general... Han tycktes tveka. rk — Och på er tillgifvenhet, tillade han slutigen. — Ja, var derom förvissad, ropade jag.