Dagens Nyheter – 5 mars 1868, sida 1

Etiksdagshbetraktelser. I Då budgetefh eller de såkallade hufvud; titlarne inom få dagar skall förekomma till l pröfning i kamrarne, torde följande förtjena ; att återkallas i minnet. I sitt trontal af den 19 januari 1867 yttrade konungen sin mening vara att den största sparsamhet borde iakttagas vid bestämmandet af statens utgifter. Konungen hade ock de mest giltiga skäl till detta yttrande och jemväl att handla i öfverensstämmelse dermed, ty, såsom han äfven i förenämnda trontal anförde: Våra modernäringar, åkerbruket och bergshandteringen hafva länge haft ogynnsamma förhållanden att bekämpa, och ästan ala yrkesgrenar hafva känt den meniga inflytelsen af en vidsträckt penningekris med deraf följande rubbningar i krediten. Konungen förmenade dock, att, som han utlät sig: gryningen till ett bättre tillstånd redan börjat inträda. Af denna förmenta gryning blef det aldrig någon dag, ty de ogynnsamma förhållandena fortforo och förvärrades. Konungen säger nemligen i sitt trontal af den 17 januari 1868: En mångenstädes knapp och i rikets norra landskap felslagen skörd har vållat stor dyrhet å de nödvändigaste lifsmedlen, hotande den fattiga be folkningen med nöd. Och konungen påminner vidare om de svårigheter, som de fleste yrkesidkare under sednare åren haft att bekämpa samt om de vidriga förhållanden vi måst genomgå. Men han uttalar tillika den förhoppning, att vi skola öfver-. vinna det onda, om vi, — dessa äro hans ord, — ställa oss på den säkraste grunden för ekonomiskt oberoende: den, att efter till: gångarne inskränka de behof, som icke äro oundgänrgliga. Hvarje redbar och förståndig svensk skall utan tvifvel instämma med konungen deruti, att den största sparsamhet i våra statsutgitter och dessas inskränkning efter tillgångarne till endast de oundgä gliga utgöra vilkoren för något så ytterst vigtigt, som vårt oberoende, — detta destohellre, som det är obestridligt, att vi icke kunna bestrida våra utgifter utan att upptaga nya lån. Med afseende å detta allt, hade svenska folket egt förvänta af sin regering att den iakttagit den största sparsamhet vid. uppgörandet af förslag till riksstat för år 1869 och derifrån uteslutit utgifter, som icke äro oundgängliga. Men detta kan icke sägas hafva skett, ty: 1:0. Första hufvudtiteln har icke blif vit inskränkt i någon mån och än mindre med hänsigt till de af den svåra konjunkturen minskade tillgångarne. Då icke heller Statsutskottet ansett sig kunna göra något afseende på de motioner, som blifvit väckta om minskning i utgifterna under denna hufvudtitel, som ökades med 170,000 rdr vid 1865—1866 årens riksdag, så lär man här nödgas stanna vid den slutsatsen att den betydliga utgiften å denna hufvudtitel för närvarande måste räknas till de oundgängliga, huru besynnerligt detta än kan synas för den, som icke är närmare invigd i ställningar och förhållanden och ej kan se saken med statsutskottets ögon. 2:0. Regeringen har icke föreslagit indragning af hofrätternas presidenter, ehuru 6; ND RENAR