Dagens Nyheter – 5 mars 1868, sida 1

rens lif jag traktade. Jag har icke lyckats taga honom af daga, och derför är jag förtviflad... Under det hon så talade, betraktade henne generalen. Hennes åsyn tycktes hos honom framkalla ett redan till hälften utplånadt minne; jag märkte att han bleknade... Det var intet tvifvel om att han hade igenkänt denna. qvinna. — Major, sade han till mig, fråga mig icke, affordra mig ingen förklaring, men låt detta fruntimmer gå hvart hon vill, utan att något ondt tillfogas henne. Han darrade i sadeln, der han satt, ban som eljest var modig som ett lejon. Hvad qvinnan beträffar, hvilken man icke en gång kommit att tänka på att afväpna, såg hon på generalen med en min af förakt. NN — Ni gör oklokt uti att handla ädelmodigt, sade hon. Derigenom utsätter ni er för faror i framtiden... Och hon hbelsade på mig med utsökt behag samt aflägsnade sig och försvann iskogen. Jag var häpen, och jag betraktade generalen med frågande min. — Major, sade han till mig, fråga mig aldrig hvem denna qvinna är och ännu mindre huru det kommer sig att jag återfunnit henne här tusen mil från den ort, der jag såg henne första gången. — Men... stammade jag. — Ioga men! utbrast han med ett uttryck af förtviflan i sin röst. Jag kan ingenting säga... för närvarande åtminstone... sedan måhända... i Petersburg... Och härvid gaf generalen sin häst gporrarne, likasom hade han fruktat att han redan sagt för mycket. — Låt oss fortsätta vägen, ropade han. Jag såg honom vända om hufvudet, och det