Dagens Nyheter – 2 mars 1868, sida 2

Riksdags-Nyheter. Lördagens förmiddagssammanträden. Första kammaren genomgick statsutskottets utlätanvde med anledning af regeringens proposition om bestridande af kostnaderna för allmänt syrkomöte, och gillades detta med undantag af, att arvodet för mötets medlemmar bestämdes (genom votering med 82 röster mot 15) i ett för allt till 6 rdr pr dag. — Angående statsutskottets utlåtande om hr Odelbergs motion, att staten skulle inköpa jord, tjenlig till skogsodling, uppstod en längre diskussion. Utskottet hade, såsom vi meddelade, då denna fråga förekom till behandling i andra kammaren, hemställt att motionen ej måtte till någon åtgärd föranleda. De fleste talarne, hrr Odelberg, Arrhenius, Sprengtporten, Henning Hamilton, statsrådet frih. af Ugglas m. fl. klandrade utskottet och ogillade det resultat, hvartill det. kommit. Slutligen blef betänkandet äterremitteradt. Såsom vi förut nämnt, har andra kammaren godkänt betänkandet, hvarför motionen: måste anses såsom af riksdagen förkastad. I olikhet med. andra kammaren, som godkänt utskottets tillstyrkande af bifall, under vissa vilkor, till regeringens proposition om upplåtelse till Westerås stad af kronans dervarande spanmålsmagasinstomt m. m., återremitterade första kammaren utskottets utlåtande. Deremot ogillades utskottets tillagda vilkor till regeringens proposition om afstående till Ume stad af ev. del utaf landshöfdingeresidenstomten derstädes, ock bifölls propositionen oförändrad; andra kammaren har förut bifallit utskottets förslag. Dess-utom beslöts, i likhet med andra kammaren, bifall till regeringens proposition om försäljning till Carlskrona stad af tomter, tillhörande kronan. Frågan om postportots nedsättande till 10 öre blet äfven af kammaren afgjord, i enlighet med bevillningsutskottets hemställan och andra kammarens förut fattade beslut, så att motionen härom är nu af riksdagen afslagen. Lördagens aftonsammanträden. Första Kammaren hade i lördags afton ett långvarigt sammanträde. Förhandlingarna togo nemligen sin början kl. 6 e. m. och afslutades först kl. 11,ss på natten. Föremål för diskussion var dock under hela denna tid endast bankoutskottets memorial n:o 2 angående at utskottet verkställd undersökning af riksbankens tillstånd, styrelse och förvaltning. I memorialets första. punkt hade utskottet ansett sig böra med anledning af fullmäktiges åtgärd att en gång under sistlidne år med smärre silfvermynt inlösa sina sedlar såsom sin mening om denna åtgärd uttrycka att densamma, ehuru enligt utskottets tanke icke väl öfverensstämmande med en riktig omsorg om riksbankens kredit och anseende, ej borde till någon åtgärd föranleda. Rörande befogenheten af utskottets sålunda uttryckta ogillande af nämnde åtgärd uppstod en envis diskussion. En mängd talare uppträdde, dels till försvar af utskottets klander, dels ock för att på det lifligaste ogilla detsamma. Bland de sednare voro hrr Schartau, CC. A. Raab, O. G. Mörner, Nordström, Fåhrwus och Tersmeden. Desse talare ansågo klandret oberättigadt, då ju ingen skada vore skedd och fullmäktige dessutom ej öfverträdt sin räctighet i detta afseende enligt bankförfattningar. Banken hade enligt dessa rätt att inlösa sina sedlar med silfver af hvilken valör som heldst af deisvenska myntlagen tillåtne sorter. Det funnes ej heller någon enda bank i verlden som vore skyldig att utlemna till sedelbafvaren mynt af just den valör, han begärde. Man hade öfverallt ansett en sådan föreskrift i högsta måtto svår att tillämpa. A andra sidan yrkade hrr Wallenberg, Malmsten m. fl. att punkten måtte, utan att kammar2n öfver densamma borde uttala något omdöme, läggas till handlingarne. Skäl att instämma i utskottets omdöme förefunnos dock i mängd. Bankens kredit skulle igenom ett oftare upprepande af ett sådant handlingssätt taga ofantiig skada. Sedelbafvaren i utlandet, gen utländske fordringsegaren hos banken, skulle nemligen naturligtvis låta sig nöja med mynt, som i sjelfva verket ej innehöllo det qvantum silfver de skulle innehålla. Detta sätt att liqvidera sina fordringsegare vore nästan jemförligt med det, om en enskild person ville betala sina kreditorer med kopparslantari stora massor. Hvad kredit skulle väl en sådan gäldenär åtnjuta och kunde han väl kallas ärlig? Punkten blef genom omröstning, med 57 röster emot 40, lagd till handlingarne, utan att kammaren uttryckte vare sig något gillande eller ogillande af densamma. I andra punkten hade utskottet uttryckt den mening, att det syntes utskottet mera öfverensstämma med bankens fördel om fullmäktige i ofvannämnde fall, sökt genom erbjudande af silf0 RA