Dagens Nyheter – 2 mars 1868, sida 2

— Som Ossians Malvina. Hennes mörkblåa ögon ha ett egendomligt uttryck, ibland skjuta de blixtar, som alltid på ett underbart sätt elektriserat åtminstone mig... Månne hon är en engel eller en afgrundsande? Jag vet det icke. Gömmer hon inom sig någon våldsam lidelse eller utgör hennes ansigte, i hvilket ofta den mest iskalla likgiltighet står att läsa, en trogen afspegling af hennes själ? Härpå kan jag icke svärja, men ett vet jag, och det är att jag älskar henne... O! den kärlek, hon hos mig uppväckt, är att förlikna med en droppe af någon starkt syrlig vätska, som fallit på en metallskifsa, i hvilken den åstadkommer ett hål, visserligen långsamt men utan att ett enda ögonblick afbryta sin förstörande verksamhet. Då Nini Pompadour hörde dessa sista ord, förde hon handen till sin parna och gjorde en åtbörd som icke gerna kunde betyda annat än: — Bestämdt har den stackars gossen icke alla skrufvar i behåll. — Min vän, sade Armand, som förstod detta stumma språk, ni har kanske rätt; jag är tokig... Men den galenskap, som uppkommer af kärlek är så ohygglig, att det är en grymhet att skratta deråt, såsom ni gör. — Förlåt, stammade Nini, men jag trodde att ni skämtade. Ert sätt att uttrycka er i förtäckta ordalag, i gåtor, är, medgif det, synnerligen egnadt att underhålla vår scepticism. — Det är sannt, inföll Maurice. Om du vill att man skall känna något medlidande med dig, får du lof att framställa dina kärleksäfventyr i en klarare dager. Arman tycktes tveka ännu; en sista strid försiggick inom honom. Fn hemlig röst ropade till honom: tig! under det att en annan uppmanade bonom att tala. Menniskor, som lida mycket, erfara under