Dagens Nyheter – 29 februari 1868, sida 3

gömmer en liten kärlekshistoria, en sådan der hemlighet som man brinner af otålighet att berätta, ehuru man i början envist förnekar dess tillvaro. — Det är sannt, sade Fulmen, fyllande glaset åt Armand, som nu uteslutande upptog hennes uppmärksamhet, att en dylik hemlighet, när man är nog lycklig att... En omärklig blinkning af Maurice tillslöt hennes mun. — Ah, du vill höra kärlekshistorier, Nini? Jag kan förklara dig att ibland oss finnes blott en enda person, som åtminstone för närvarande är kär... — Hvem då? frågade man i korus. Fulmen spratt ånyo till. — 5Se der den brottslige! sade Stephan, pekande på Armand. Denne bleknade i början, men återvann genast fattningen. Då sågs ett sorgset leende, hvilket han sökte göra lättsinnigt, spela på hans läppar. Fulmen begagnade sig af hans tankspriddhet för att ånyo fylla hans glas; hon hoppades genom vinets inverkan kunna besegra hans tystlåtenhet. — Min stackars Armand, sade Maurice, nu måste du öppna språklådan och medgifva... — Medgifva hvad? — Att i ditt bröst lågar en helig flamma... — Min vän, svarade den unge mannen med värdighet, om så vore förhållandet, skulle det vara högst olämpligt att vid denna timma och på detta ställe afgilva en bekännelse. .-. — Medgif endast att min gissning är sann; det är allt hvad vi fordra. — Nåväl; den är sann. Armand uttalade dessa ord helt kallt och med rättframheten hos en man, som ej rodnar öfver sin själs förvillelser.