Dagens Nyheter – 29 februari 1868, sida 3

Hundarnas filosofi. Ur det nyligen utkomna andra häftet af Laboulayes utmärkta arbete Kung Pudel taga vi oss friheten meddela följande samtal mellan ett par hundar i tokarnas land, Hyacint och Arlequin, af hvilka den förre är tokarnas konung, som af en få blifvit förvandlad till pudel, och den sednare en dogg, en gammal vagabond bland hundslägtet. Amnet för deras samtal är, som läsaren finner, de dem omgifvande menniskorna, d. vy. s. tokarne. Arlequin har ordet: Lägg först och främst märke till att det ej finns ett enda af dessa tvåbenta djur som ej blyges för sig sjelf och som ej med alla upptänkliga medel söker dölja sin kropps elände och fulhet. Vi hundar, som äro starka, viga, vackra, eleganta, vi visa oss för allas ögon sådana naturen gjort oss. Menniskan deremot är alltifrån födseln vanskaplig, naken och vanmäktig. Hon måste ha en lånad hud och andras hjelp. Hvad skulle det bli af henne, om hon ej finge kläda och värma sig på vår bekostnad? Denna qvinna, som man på promenaden beundrar och som du måhända följer, har du frågat dig hvad hennes skönhet kostar oss? Har du räknat öfver alla de djur, sina bröder, menniskan slagtar för att ingenting må saknas i denna egoistiska honas paryr? Plymer, pelsverk, muff, handskar, skodon, ekipage, allt har blifvit köpt med ett mord, allt ända till de parfymer hvarmed hon morgnar och aftnar ingnider tassar och nos. Det är de renaste beståndsdelarne i vårt blod som skänka hennes hud sin friskhet. Ack, om djuren bara kunde förmå sig att handla gemensamt, skulle de snart ha utrotat detta grymma och trolösa folk, som endast lefver af förräderi och mord. — Vargarne göra detsamma, sade Hyacint. — Du har rätt, min son, sade Arlequin, och om menniskorna nöjde sig med att endast föra krig mot de andra djuren, skulle jag måhända ha den svagheten att ursäkta dem. Jag skulle säga till mig sjelf att naturen gjort dem till köttätare, och att de ej kunna motstå sina grymma instinkter. Men de nöja sig inte med att beröfva oss lifvet, de känna sig ej rätt lyckliga förrän de få döda hvarandra. Vargarne äta endast vid yttersta hunger upp hvarandra; menniskans största nöje är att falla öfver och mörda sin like. Fyrahundratusen tokar, blomman af landets ungdom, dresseras hvar morgon i konsten att skjuta ihjel sina grannar och vänner pratmakarne; sexhundratusen pratmakare, framtidens hopp, använda de skönaste åren af sitt lif att i sitt anletes svett lära sig det kortaste sättet att expediera sina grannar och vänner tokarne. Jorden är en trädgård som erbjuder sina frukter åt alla: menniskorna ha förvandlat henne till ett slagtarhus. Öfverallt der de gå fram beteckna de sin väg med blod. Om segervinnaren ändå uppåte den han mördar, skulle jag kunna fatta hans grymhet: jägaren lefver af sitt byte. Men det är alls icke fallet. De döda hvarandra utan nödvändighet, blott för sitt nöjes skull, för att få känna lukten af blod. När två armåer slagits, har man ännu ej hunnit begrafva liken af de fallna, förrän furstarne redan räcka hvarandra handen. Man komplimenterar å ömse sidor hvarandra, man omfamnar och kysser hvarandra, man ringer i kyrkklockorna, mån låter kanonerna dundra, allt är fröjd och gamman; man glömmer endast de fallna och de gråtande som de lemnat efter sig. — Men, sade Hyacint, om menniskorna, som folk emot folk, äro så elaka, huru kommer det ———— — mr ang