Dagens Nyheter – 29 februari 1868, sida 3

då till att de kunna lefva i ett och samma land utan att döda hvarandra? ooo— Jag känner endast tokarne, svarade) Arlequin, och hur man bär sig åt för att upprätthålla freden ibland dem, är visst inte svårt att se. Det finns här två olika racer, segrarne och de besegrade, eröfrarne och trälarne. — Hvem har sagt dig det? frågade Hyacint. — Mina ögon. Har du inte märkt att bland tokarne somliga ha trekantiga och andrarunda hattar? De förra ha värja vid sidan, uniform och ordnar; de sednare ha en simpel rock eller jacka. De förra bära hufvudet upprätt, äro högröstade och befallande i sitt tal: det är herrarne; de sednare gå med böjdt hufvud, tala sakta och lyda: det är trälarne. Medan de besegrade arbeta för alla, göra segervinnarne dem den tjensten att upprätthålla ordningen. Hyacint betraktade sin följeslagare; så mycken okunnighet förvånade honom, till och med hos en hund. Han begagnade tillfället att upplysa Arlequin om det falska i hans åskådningssätt. — Min kära kamrat, sade han, jag tror att det här hvarken finns besegrade eller segrare, hvarken trälar eller eröfrare. Efter hvad jag hört sägas, lyda menniskorna en regel, som de kalla lagen, och det finns i alla länder embetsmän som tillse att hon blir respekterad. — Om det är så, min gosse, återtog doggen, äro menniskorna ännu sämre än jag trodde. Huru? Måste den ena hälften af nationen ständigt vara i vapen för att tvinga den andra hälften att lefva hederligt och rättskaffens? Ha väl vi hundar embetsmän, trekantiga hattar och värior? Och likväl lefva vi i fred; våra hetaste trätor sträcka sig ej längre än till utbyte af några bett och stötar. Så göra oxarne, fåren, ja, till och med sjelfva vargarne och räfvarne. Menniskan är det enda djur man måste slå och förse med munkorg för att hindra henne att uppäta sin broder. Afskyvärda race, född till verldens olycka, jag förbannar dig! — Vet du, sade Hyacint, att när jag hör dig börjar jag fatta afsky för menskligheten. Om du tror det, min stackars gosse, känner du din svaghet bra litet. Den första qvinna som smeker dig, den förste man som smickrar dig, skall bli din herre. Du skall liksom jag, låta bedraga dig. Hvar och en af oss, stackars hundar, födes till verlden med ett behof att älska den som blir vårt förderf. Vårt hjerta måste blöda ur tjugu sår innan lifvets erfarenhet sliter ifrån oss vårt sista hopp, och då... — Hvad gör man då? frågade Hyacint. — Man tiger, drar sig undan i en vrå och dör der i enslighet. Sedan han yttrat dessa ord, sträckte gamla Arlequin ut sig, lade nosen på framtassarne och sade intet mer. Hyacint betraktade sorgset månen, som uppgick vid horisonten; men han öfverlemnade sig ej länge åt sina dystra tankar:hans trötta ögor slöto sig, han rullade ihop sig, och man hörde honom snart snarka bredvid sin följeslagare.