Dagens Nyheter – 22 februari 1868, sida 2

ätt, att bland de persedlar,fsom kasserats, varit, itan att synemännerna detta eftersett, insmuggade sådana, som ännu dugde att begagna, och wvilka efter besigtningen åter intagits i förrålerna och användts, men de nya persedlar, som ronan i stället fått släppa till, aldrig blifvit id fängelset använda. At hr Brisman, med wilken Westrell och Svensson instämde, styrk.es emellertid, att något sådant ej kunnat inräffa efter 1861 eller 1862, de kunde nu ej så bestämdt uppgifva hvilketdera året. Förut hade dock besigtningarna ej varit så noggranna, utan skett mera på slump — fångvårdsstyrelsen hade då, besynnerligt nog, ej något ombud närvarande, utan var besigtningen ötverlemnad åt kommendanten, som hade alla persedlarna på uppbördsansvar, med biträde af en skomakare och en skräddare — och hade då tngen slopning skett genast, utan, enligt hvad kapten Höckert upplyste, först efteråt, då dermed tillgått på så sätt, att några fångar blifvit instängda i ett magasin för att der sprätta sönder de kasserade persedlarna. Westrell och Svensson hade äfven då, eller från 1858, varit de, som verkställt besigtningen i förening med på direktörsexpedition anställde fanjunkaren Schultz, såsom kommendantens ombud, hvilken hade förtprotokollet. Schultz kunde, på framställd fråga, ej säga, om det varit brukbara persedlar bland de kasserade, trodde dock att så ej varit fallet, emedan, såsom orden föllo, sådant alldeles icke behöfts. Under förhöret upplystes att de kasserade och slopade persedlarna tillhört och bokförts fängelsets förråder ända till 1865, då det bruket infördes, att de genast efter besigtningarna afskrefvos från förråderna och öfverlemnades till kamreraren att redovisa. Rörande lumphandeln förekom vidare, att vid jemförelse mellan lumphandlaren Pfeiffs kassakladd (Pfeiff hade köpt all lump vid Långholmen) och fängelsets hufvudbok hade upptäckts en väsentlig skiljaktighet mellan anteckningarna i dessa böcker rörande samma lump-partier. Ej nog med att Pfeiffs kladd upptog flera summor, som voro större, än de som funnos antecknade i fängelsets hufvudbok, utan tiden var ej heller densamma. Hvad som t. ex. Pfeiff antecknat som utgifvet för lump från Långholmen den ena månaden, det fanns ej upptaget såsom någon inkomst för fängelset förrän ett par eller flera månader derefter; en post på omkring 450 rdr hade göra 1!2 år innan den hann från Pfeiffs kladd till kassaboken vid Långholmen, och då först efter sedan anmärkning af fångvårdsstyrelsen blifvit gjord öfver det ovanliga förhållandet, att ingen lump blifvit såld från fängelset det året — en anmärkning, som Edman i ingifvet svaromål bemött med den osanna uppgiften, att verkligen ingen lump det året (1864) afyttrats, men att två partier skulle i stället säljas året derpå. Kapten Höckert hade varit t. f. direktör å Långholmen, då detta lumpparti såldes. På tillfrågan huru det var möjligt, att han ej kunnat observera, att ingen post influtit i kassan för den sålda lumpen, då han granskat och underskrifvit kassaförslaget för månaden, uppgaf han, att denna granskning oftast inskränkt sig till ett efterseende om summeringen var riktig och om den kontanta behållningen slog in med den bokförda. Herr Höckert medgaf att detta varit ett fel, men hade hans förtroende till Edmans redbarhet, stärkt af öfvertygelsen att E. var en förmögen man, varit så stort, att ej den aflägsnaste tanke på någon oärlighet å Edmans sida hos honom kunnat uppstå — ett förtroende, som major Tellander sade sig af enahanda skäl hafva hyst. Hr Odelberg fann sig nu föranlåten yttra, att han ej hyste ringaste tvifvel om att icke kapten Höckert, hvad lumphandeln beträffade, var fullkomligt oskyldig till allt underslef, samt att, om något underslef dervid blifvit begånget, kapten H. ej deraf kunnat hafva någon fördel. Detta kan ej annat än förefalia så mycket märkligare, som hr Odelberg, såsom våra läsare erinra sig, förut yrkat häktning på kapten H. och denne blifvit ålagd att vid hemtnigs äfventyr sig här inställa. Dessa stränga yrkanden, endast grundade på de anteckningar, som man påträffat i lumphandlaren Pfeiffs kassakladd, synas således hafva varit i otid gjorda. Rörande den handelsrörelse, som förre kamreraren Edman bedrifvit, förekoramo åtskilliga upplysningar. Så meddelade grosshandlaren Ahlg:en, att Edman af honom hvarje år köpt en betydlig mängd lifeförnödenhetsartiklar för egen räkning, såsom mjöl, gryn, fläsk, ost m. m. Då hr Ahlgren äfven levererat sådana varor till föngelset, var det af vigt att få Tpplysk om Edman samtidigt med det leveransen till fängelset pågick köpt samma slags varor; men detta kunde hr A. nu ej uppgifva, med undantag för artikeln rågmjöl, som han med bestämdhet visste vara af Edman bekommen samtidigt med det leverans af denna vara pågick. Hr A. lofvade dock att härom lemna närmare upplysningar, då han finge genomse sina räkenskaps