Dagens Nyheter – 22 februari 1868, sida 2

Det var den gamle Jobs förtjenst att striden icke blef blodigare. Då han förnummit, att hans unge herre skulle duellera, hade han intagits af den största oro — ty han var ju ansvarig för att intet ondt skulle hända ynglingen — och när hans öfvertalningsförmåga visat sig otillräcklig för att afvärja faran, hade han ifrigt yrkat på att sjelf få blifva sekundant, hvilket Armand å sin sida icke ansåg sig kunna neka honom. Så snart den gamle mannen, sedan fäktningen pågått några ögonblick, märkte ett par bloddroppar på herr Daubrays skjortärm, ropade han: — Håll upp, mina herrar!... Det är nog. — Må ska, yttrade herr Daubray, ehuru ni glömmer, min herre, att jag är den förfördelade och att det sålunda tillkommer min sekundant att bestämma när striden skall slutas. — Det är rätt, min herre, det är rätt, mumlade f. d. krigaren, smått förlägen. Han tillade med så låg röst att Armand icke hunde höra hans ord: — För tusan, gossen är tapper, men han skulle kunna låta döda sig. Ni sköter värjan med mycket mera säkerhet än han. De båda unga männen togo hvarandra i hand till tecken af försoning. Då Armand kom hem igen, kände han sig så obeskrifligt stolt. Han hade duellerat för första gången och sårat sin motståndare — för en vacker dams skull. Sådant der kan minsann uppblåsa en barnslig tjuguåring. Emellertid väntade han med otålighet att få höra något från den sköna. — Jag skall återfinna henne, tänkte han, äfven om hon icke håller sitt ord. . Hon måste finnas i Paris... jag skall icke tveka att för hennes skull genomleta hela staden...