Dagens Nyheter – 12 februari 1868, sida 3

lig att stöta min värja midt i bröstet på honom... oo— Men jag förmodar ändock, min herre, yttrade öfversten som sökte förklara för sig, hvarför herr de Verne kom och meddelade honom denna nyhet, att man har hopp om hans vederfående? — Jag tror det... Min herre, fortfor löjtnanten. efter en kort tystnad, jag har begärt afsked, och innan jag for, besökte jag kaptenen. Då gaf han mig ett uppdrag att uträtta... Vid dessa ord uppgick ett ljus för öfversten. — Åhå! mumlade han för sig sjelf, jag har misskänt kaptenen, och om han än har gjort orätt uti att låta till trefjerdedelar döda sig, har han åtminstone haft förstånd nog till att reparera sitt fel genom att skicka den här ynglingen till mig. Jag begriper nu allt. Härefter betraktade öfversten Octave med en viss förvåning. — Var det något ärende till mig han uppdrog åt er? frågade han. — Kaptenen, svarade Octave, försäkrade mig att ni angående hans desertering skulle kunna lemna... Öfversten spratt till, så snart han hörde ordet desertering uttalas, och han fruktade en snara. Men den unge mannens öppna och frimodiga anlete, i hvilket hvarken förlägenhet eller bakslughet stod att läsa, vederlade öfverstens farhågor, så att de genast upphörde. — Min herre, utbrast han, afbrytande Octave, jag har i trettio år burit uniform och vid min officersära svär jag att kapten Lemblin hörsammade den heligaste pligt, då han öfvergaf sin post. Det gällde att rädda den varelse, som för houom var det dyrbaraste i verlden, och genom att begära afsked skulle han ha blifvit uppehållen så länge att ändamålet dermed icke kunnat vinnas. Denna hemlighet tillhör mig